An 11—449 8444141470 MMA 4402144 Me) d11 —11— dast fruktan för att vi möjligen ej skulle upplefva dess verkligblifvande. Grekerna förmenade, att Gudarnes qvarn mol långsamt, och hvarföre skulle en kristen då icke läta sig nöja med qvarnens ljud, om han ock aldrig sår se mälden. Men — verkligblifvandet kan också öfverraska oss midt i de stora Europeiska händelserna, så som den förr har varit på väg att göra. Det var en tid, då Nordens enhet var i Danmark en dynastisk tanke, då gråhårige statsmän verkade derför i slygskrister, beskickningar, underhands-diplomati och — luftballoner, som blefvo begagnade till att sprida skandinaviska ströfskrifter och proklamationer ned öfver det sydliga Sverge. Vi gå, såsom man ser, icke tillbaka till Odens tid, ty detta skedde åren 1808 och 1810. — Då skrefvo grefve Schimmelmann och Moltke likasom Grundtvig och Höst varma uppmaningar till Svenskarne att besätta den lediga svenska thronen med en dansk konung -— Fredrik VI. I Danmark hade redan under 14 år den allmänna meningen blifvit förberedd härpå genom det dåvarande Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn, hvars ordförande emottog det märkliga brefvet ifrån hertig Fredrik Christian af Augustenburg, hvari denne förklarade sällskapets verksamhet ,helt och hållet öfverensstammande med vår saderliga regerings önskningar-, och — mirabile dictu — det då varande kongl. danska kancelliet uppmanade samma sällskap att uppgifva hvilka af dess medlemmar isynnerhet inlagt sörtjenster om de skandinaviska litteratörernas förbindelser, på det att dessa måtte kunna anmälas att blifva riddare af Dannebrogen. Det nuvarande skandinaviska sällskapet och andra skandinavismens anhängare nu för tiden mottaga inga sådana uppmuntringar och, upprigtigt taladt, de önska dem ej, ty den danska regeringens skandinaviska lusthallons propaganda i grannriket 1797—1810 ger vid handen, alt den officiella politiken åtminstone icke står efter den ooficiella, efter -studentikosa tidningsskrifvare och fantaster, i konsten att — bygga luftslott. Men hvarföre då bedömma våra ,luftslott så strängt? Man har ju sjelf varit ung, och dessutom — derför att Nordens enhet ej kom till stånd, då prinsar, geheimestatsministrar och kancellideputerade, o. s. v. arbetade för den, söljer alls icke med logisk nödvändighef, att den också är ogenomförbar, när sådana höga herrar icke verka för den. Vi hafva nu engång hittills måst göra vår gerning utan deras medverkan och hafva blifvit förtroliga med den tanken att det gilfves menniskor, hvilkas bästa bistånd är deras motstånd och som blott på detta sätt äro användbara uti idernas tjenst. Ty iderna äro nu en gång så praktiska i längden, att inga dåliga konjunkturer, inga antipathier, inga intriger kunna afvärja deras verkligblifvande, då tidens fullbordan är inne. Tvertom brukar den gudomliga försynen hela den menskliga sjelfviskheten, dessa legioner af enskilta intressen, motivernas korssande ström till att befrämja ideerna — trots motståndet och genom det. Och när det så är fullbor dadt, bojer hela det förnäma anhanget, som kort förut intrigerade, hånade, baktalade, sig med det sötaste leende ned för det enda, som det erkänner: — det fullbordade verket. (fait accompli) En af de första och vanligaste invänningar emot en nordisk union hemtas vanligen från historien, från den misslyckade Kalmarunionen, och dess motståndare hafva derför i alla tider med vällust badat sig i Lagerbrings skarpa kritik af Kalmarunionen, men de underlåta alltid att anföra följande yttrande af samme historiker: Ingenting hade varit lättare än att göra Kalmarunionen varaktig, blott Margaretha hade något vinnlagt sig om Sverges vål. Erfarenheten visar dessutom, att de för Danmark ogynnsamma minnena i Sverge, från Kalmarunionens, från Kristian ,Tyranns tid o. s. v. icke utgjorde något hinder för, att ju Fredrik Y som Kronprins hade blifvit vald till Svensk thronsoljare på riksdagen 1741—1743, derest ryskt guld och danskt oförstånd icke hade aflägsnat de skicklige danske underhandlarne grefve Lynar och general Gräner från Stockholm och öfverlemnat den vigtiga angelägenheten i den oduglige Berkentins händer. Icke heller stodo dessa minnen 1809 i vägen för valet af en Augustenburgisk prins till svensk thronföljare och hvarken dessa eller andra erinringar om gamla tvister och krig mellan de olika brödrafolken skola lägga något hinder i vägen för nordens återförening, när tiden är mogen, när alla tre folken hafva tillräckligt öppnat ögonen för faran af söndringen och fördelen af enheten, och när deras vilja har blifvit så allvarlig, att de med glädje betala priset för sin politiska pånyttfödelse, för det enda medlet att vinna en framtid, som är deras forntid värdig. Ty för oss är det klart, att de