Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1855, sida 1

så sysselsatt med vår konversation, att jag förolämpat hela sällskapet. Ser ni ej att alla mina tillbedjare, som ni benämner de artiga ynglingarne här rundt omkring, hafva helt och hållet öfvergifvit mig för älskvärdare tärnor, och se jag är förlorad! Låt mig återtaga mitt välde innan det blir försent, ty ni må veta, att jag är i högsta grad äregirig, och vill vara drottning eller ingenting. Dominon fattade hennes hand med en passionerad åtbörd, tryckte den till sina läppar och utropade: — Drottning! jag önskade ni vore det verkligen! Ingen skulle kunna bära ett diadem med så mycket behag! Ni är allaredan mitt hjertas herrskarinna! — Men ni är en främling och en förklädd, svarade Anna gladtigt. Huru kan jag veta, om Jag har någon ära af min eröfring? Jag bryr mig ej om okända älskare. — Jag är den ringaste af dem, som våga älska er, svarade sramlingen, och eger ej något värde utom hvad edra ögon kunna förläna mig. Ni är den sol, som dragit mig upp ur stoftet, der jag hittilis varit dvald i mörkret; men under det ni strålar, skall jag fortfara att blomstra, och ni skall, ni måste värdera den blomma, hvars doft ni sjelf skapat. I samma ögonblick kom kardinalen emot dem, och, tagande Annas hand ur srämlingens,