Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1855, sida 1

19910.1 c— — —— Ä Statsky tka och Frikyrka. De lopande politiska nyheterna och andra ämnen sör dagen hafva afbrutit vår redogörelse af kyrkoherden Ahnselts märkliga skrift uti osvanskrelne fråga. Det hade varit vår afsigt, att genomgå denna skrift temligen noga och framställa dess ledande åsigter såväl i afs. å det närvarandes brister som dessa bristers ashjelpande. Men då detta blefve alltför vidlyftigt, inskränka vi oss till att endast anföra några af förf:ns skildringar rörande vår beprisade statskyrkas tillstånd, skildringar, som vittna om huru väl invigd sörs:n är i ställningar och förhållanden. Också ulgör denna negativa sida af arbetet dess starkaste del. I statskyrkan ingår, såsom man vet, den andliga aristokratien, d. ä. biskoparne och öfrige prelater, såsom ett vigtigt element. Huru biskoparne kommo att ölverlefva reformationens skärseld och huru statskyrkan sedermera gestaltade sig, upplyser förs:n i följande pikanta framställning: I Sverige tecknade det sig i begynnelsen bättre, i men stormen mot biskoparna gick olyckligtvis öfver, med anledning af en mesalliance inom Gustaf Wasas slägt. En fränka till konungen hade förälskat sig i en af Stockbolms läsemästare, och för att bevara älskarinnans rang blef hennes käraste upphöjd på — Svea Rikes ärkebiskopsstol. Så räddades underligen hela svenska episkopatet. I det öfriga Skandinavien gick reformen ej heller till botten, oaktadt alla en Bugendagens och Tausens bemoödanden. Endast i Tyskland, Holland och Schweitz hade episkopalismen blifvit afskaffad. Under Carl XI blef den monarchiskt-biskopliga statskyrkan fullfjädrad i Sverige, och dess afkomma frodas ännu ibland oss. Sveriges kyrka är ett verldsligt påfvedöme, en statsanstalt, säger en stor författare ). Det evangeliskt lutherska presterskapet är Sveriges rikes huskaplaner. Detta förhållande mellan stat och kyrka är i lag fullständigt bestämdt — — — Contractet är skrifvet och underskrifvet. Staten kan bryta contractet, när han vill, och drifva hela statskyrkan på porten, om honom behagar. Kyrkan, såsom kyrka, har ingen sjelfständighet. Staten beslutar öfver kyrkans lif och död: han gör detta icke genom den starkares rätt som gäller i alla länder; han gör det efter skrifven rätt, när honom behagar. I detta vårt statspåfvedöme delar konungen makten med biskoparna. ÅHvarje biskop med sitt capitel har en stor makt i sitt stift och kan göra sig nästan huru mycket som helst oberoende af regeringen — — Biskoparne i Sverige äro så vigtiga personer och deras ynnest, särdeles under mera invecklade förhållanden, kan vara regeringen h2 än regeringens ynnest kan vara dem tillbaka (I. c.). Denna omständighet, heter det vidare, meullserr betydligt statspåfvedömet och förvandlar det i smått, mer eller mindre, till samma slags påfvedöme som det hvaraf romerska kyrkan bar lemnat ett så stort erxempel. Och hvad säger läsaren om följande skildring af det närvarande kyrkliga tillståndet? Förbistringen är stor i landet och blir med hvar dag större. Riksdagen rasar mot läseriet, lagskipningen våldför sjelfva Regeringsformens 16 F. den kyrkliga lagstiftvingen hvilar, Regeringen bannlyser, landshöfdingarna döma i religionsmål, siskaler, sogdar och länsman basta och binda konungens undersåter för ofverträdelse af en föråldrad stadga, ja af en ochristlig. Och presterna? Det lägre presterskapet håller pligtskyldigast klappjagt efter conventiklar, häradsprostarne förmana mot enkannerlig gudstjenst, skolstyrelserna gifva första och andra varningsgraden åt dugliga och nitiska skolmästare när de på lediga timmar läsa Guds ord eller sjunga en psalm med skolbarn och deras resp. föräldrar. Och domcapitlen försumma sig ej heller. De vaka strängt öfver conventikelplacatets helgd, öfver predikningarnas i lag föreskrifna längd, öfver prestkappobrukets behöriga iakttagande, öfver bindenyckelns förmenta missbruk och dylikt, strängare än öfver sabbathens helgd, öfver förbudet mot villfarelser och svärmerier, eder och svordomar och andra oseder, strängare ån öfver ett underlydande presterskaps lära och lefverne. Prest, som predikar lögn och drafvel, prest som svär, super eller säljer bränvin, prest som spelar ocb dobblar, dansar eller annars beter sig ohöfviskt, som skinnar och stjäl m. m., skall, enligt kyrAE ) Om Svenska kyrkans och skolans angelägenheter af J. H. Thomander. Sthm 1853. HU— — —