Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1855, sida 1

kolagen, af Domcapitlet ovilkorligen afsärtas, men hur många draflande, svärjande, supande, bränvinsbrännande och försäljande, kortoch tärningspelande, dansande, åktenskapsbrytande, prejande, bullersamma och äreförgana prester lemnas icke till och med utan varning ef våra biskopar och deras ,coadjutores? Eno une prest, så är oss från trovärdigt håll berättadt, lefver i sin fars hus, i ett prestbus, tillsammans med en qviuna och sitt med henne aflade barn, utan att vara vid henne vigd, andra exempel att förtiga. Öfver presternas JFelslörsätna lefverne suckar församlingen kanske ändå icke så mycket, som öfver den förlegade och rostlupna, eller sväfvande och oklara, osaltade, oandeliga och obibliska lära som uppdukas af våra elandige sjusosvare på så många predikstolar. Sjelfva altarijensten finner församlingen vara moderniserad, stympad och klanglös, hvarför hon deraf läter sig mindre uppbygga, och ingen lärer kunna neka att de s. k. nyböckerna äro ett våld mot församlingens christliga och kyrkliga sinne. Hvad under då att hon tröttnar vid all den lösa maten och längtars tillbaka till Luthers och hans andeförvandters kärnfriska tungomål, och till de lefvande vattenbrunnar, ur hvilka de gamla böckerna hemtat sitt safirika, oljade språk? Men huru har man från hö. re ort bemött ett sådant behof? Har man icke velat tvinga det uthungrade solket att låta sig nöja med den magra kosten? Är det icke en sortsatt andelig svaltkur, hvarmed man trott sig kunna bota den stheniska sjukdomen ? Har man icke sätt höra bånande ord från vederbörande om , religtöst pjunk och — pjoller, om den ,bornerade solktronk, om ,tränga själsvilkor, om ,nervositet, om 5brist på upplysning, om ,halsstarrig envishet hos bartiet? m. m.? Emellertid har församlingen tagit sitt parti, att uteblifva från kyrkorna, och på fri hand bålla enkannerlig gudstjenst, att sjelf döpa sina barn, att sjelf gifva sig den H. Nattvarden, och när detta blifvit bestraffadt, i stora skaror utvandra från såderneslandet för att på fädernas vis få dyrka sina fäders Gud. Det är, märk väl, en kyrkans man och en man, hvilken väl ingen dristar anklaga för brist på vördnad för religionen, som talar på detta sätt. Och sanningen af hans ord torde svårligen kunna jäfvas, äfven om skildringen är något bjert. I sin 7:de återkommer förf:n till talet om biskoparne och yttrar i detta afseende följande märkliga ord: Hvar och en som genomläser Augsburgiska Bekännelsens sjunde artikel med dertill hörande bihang, kan ej annat än högligen förundra sig, huru det varit möjligt att Svenska statskyrkan kunnat bli en episkopalkyrka. Ty mot ingen kyrklig villfarelse protesterar den besvurna Confessionen bestämdare och utförligare än mot denna. Biskopar och prester äro här alldeles Ett, och strängt förbjudes biskoparnas befattning med annat än rent presterliga göromål. Om predikoembetet och biskoparnas rätta kall läre vi, efter Evangelii grund, att det är en fullmakt eller Guds besallning, att predika Evangelium, förlåta eller ock behålla synderna, och till att utskifta sacramenterna. — Detta biskopskalls och embetes makt är att bruka allenast till att lära och pr dika Guds ord, så ock till att utdela sacramenterna bland många eller bland få, eftersom kallet kräfver. — Derföre, emedan predikoembetet meddelar oss eviga håfvor och varder allenast genom ordets tjenst brukadt och öfvadt, förhindrar det lika litet det verldsliga regementet, -som konsten att sjunga kan hindra det. (Biskopar och klockare få här en gemensam tillrättavisning.) Men när biskoparna, heter det vidare på samma ställe, lära eller stadga något, som är emot Evangelium, då hafva församlingarna Guds befallning, som förbjuder bevisa dem lydnad och hörsamhet deruti. — — Hade nu biskoparna rätt till att betunga Guds församling med otaliga stadgar och snärja menniskornas samveten, hvi förbjuder då den heliga skrift att stifta och hörsama menniskostadgar? Hvi kallar hon dem en djeflalära? — — Sådana stadgar bör Guds församling, för kärlekens och fridens skull, så vida hålla, att den ene icke förargar den andre på det allting må skickliga och utan buller ske uti Guds församling. Men dock så, att man ingalunda besvärar samveten. — — Förty det är af nöden, att i Guds församling behålla läran om den christliga friheten, nemligen att lagens träldom göres icke behof till menniskans rättfärdighet. — — Ay. Petrus förbjuder i första epistelens 5 capitel biskoparna öfva herradöme och verldsligt välde i församlingen. — — Men om de ingenting vilja eftergifva, må de sig sjelfve betänka, huru de skola kunna göra Gudi räkenskap derför att de genom sin hårdnackenhet gifva anledning till söadring. Sådana äro Augsburgiska bekännelsens ord och förs:n anmärker rigtigt att: bokstasfvens tydlighet är här så stor, att den näppeligen lemnar något öfrigt att önska.