Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1855, sida 1

mellertid, som om vestmakterna och Österrike sörstå att ömsesidigt hålla god min; från Wien heter det, att ösverensstammelsen mellan nämnda makter aldrig varit större, än i det ögonblick, då konferenserna Laf brist på öfverensstammelseafbrötos, samt att vänskapen ej afkylts, vare sig af Österrikes bestämda förklaring, att det håller fast vid sin neutralitetspolitik eller af det sätt, hvarpå vestmakterna behandlat dess många fredsförslag. Icke ens franska kejsarens hänsyftningar på Polens återupprättande hafva på Wienerkabinettet åstadkommit någon synbar verkan; att de under andra förhållanden skulle väckt oro, är säkert, men sådan ställningen nu är, anser österrikiska regeringen Polens återupprättande vara en omöjlighet. Den blodige ryska despotismen har här med lycka genomfört sitt verk: nationalandan är qväld; den generation, som grep till vapen 1830, i grund utrotad — endast emigrationen och Siberien gömma några lemningar af densamma — och det nu lefoande slågtet förryskadt. Detta är en dyster sanning, som varnande intygar, att en konseqvent despotism på få årtionden kan tillintetgöra ej blott ett folks oberoende, utan dess hela nationella lif, äfven om detta räknat tusenåriga anor. För öfrigt har ryska styrelsen sörjt väl derför, att ingen folkresning mot ryska oket skall komma i fråga, äfven om det nuvarande Polen, såsom fallet ej tyckes vara, längtade efter frihet och oberoende: rekryteringarne hafva, såsom förut nämnts, bortryckt allt vapenfört manskap; på ett år äro 60,000 Polackar bortförda från sitt land, och när ynglingen är någorlunda uppvext, finnes ingenting, som kan rädda honom från ryska soldatrocken. Den qvarvarande adeln är till en stor del vannen för zarväldet genom de för sådane ändamål vanliga medlen, och endast inom det romerskt-katolska presterskapet lågar ännu ett uppriktigt hat mot förtryckaren. Den polska emigrationen är äfven oenig; det radikala partiet motarbetar furst Czartoriskys planer och har offentligen afrådt från hvarje försök att under nuvarande förhållande återställa Poien. De långe väntade rapporterna om tilldragelserna utanför Sebastopol mellan d. 21 och 24 Maj voro först synliga i aftonupplagan af Monitören för d. 6 Juni, och hitkomma således med nästa utländska post. Såsom telegrafdepescherna gifva vid handen, fort ara Fransmänen att under Pelissiers ledning göra goda framsteg vid Sebastopol. Den ena ryska befästningen efter den andra har fallit i deras hander, och om vapenlyckan såsom. sittills gynnar fältherrens planer och soldsternas tappernet, skall Sebastopol måhända ännu denna sommar vara eröfradt. Men dertill fordras en fullstandig cernering af platsen och afskärandet af hvarje förbindelse med det öfriga Krim. Denna cernering åter kan ej verkställas förrän efter ett lyckadt fälttåg mot det inre af halfön, och detta fälttåg, som länge omtalats och förberedts, är emellertid ännu cj börFrån Östersjön torde man ej hafva att vänta några krigiska bedrifter. Flottorna utan betydliga landstigningstrupper kunna föga uträtta mot d-ssa oerhörda sastningsverk, genom hvilka Ryssland stänger vagen till sin hufvudstad; hvad man kan vanta af de allierade flottorna, är en strängare blokad än förra årets, och måhända ingenting vidare. KRIGSTEATERN. Angående striden nätterna till d. 23 och 24 Maj finner man i Indep. helge följande korrespondens från Paris: Anfallet på de ryska sorskansningarne och bakhållen blef en anmärkningsvärd och vigtig strid, såväl genom de ansträngningar det krasde och de truppmassor, som fordes i elden, som genom den ansenliga manspillan det förorsakade och framför allt den lyckliga utgång det hade för Fransmännen. Man hade visserligen räknat på ett häftigt motstånd af Ryssarne, men EEEEEE66