Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1855, sida 1

—— —y————— — dan han lemnade Frankrike; och på sistone har jag varit mycket orolig öfver hans långa tystnad, men när han i skiljsmessans stund satte denna ring på mitt finger, bad han mig att, i trots af allt yttre sken, lita på hans tro het; ty skulle han vara mig trolös, eller skulle annars någon olycka hända honom, så skulle stenen i ringen genast blifva hvit. Jag har betraktat den hvarje dag, och den är ännu lika blå som himlens azur, derföre har jag ännu alltid varit nöjd; och se, — fortfor hon, under det hon höll upp handen, — den är ju lika ren som alltid. Ahl hvad ser jag! stenen är hvit — ej ett spår af himlen finns deruti! De båda vännerna betraktade med forvåning stenen i ringen, hvilken verkligen ej längre var blå, utan på ett besynnerligt sätt missfärgad och fläckig, och de sammanbundna bokstafverna, A. B. och H. P., förenade genom en valknut, voro åtskilda och knuten utplånad. Då sir Thomas Boleyn fann att hans sköna dotter hängaf sig åt en passionerad sorg, och vägrade att lyssna till hans framställningar angående fördelen af hennes nära förbindelse med familjen Ormonde, om hsyars egendomar han länge tvistat, råkade han i synnerlig förlägenhet, och visste ej riktigt hvad som var att göra. (Forts.)