Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1855, sida 1

— — ysom just hade tvenne af sina mest framstående män i Sverge vid detta tillfälle närvarande, kom naturligtvis äfven till tals, och statskyrkan vara nära att blifva kullvoterad. Då företog sig förf:n ,alt genom en extemporerad utveck ling af sitt begrepp om statskyrka och frikyrka samt deras naturbga förhållande till hvarandra visa huruledes dessa begrepp i sjelfva verket icke äro i strid med hvarandra, utan att det egentligen blott är ett svårt ömsesidigt språkbarbari, som ligger till grund för den skenbara motsatsen. Det återstod dock förf:n att bevisa detta påstående, hvilket han lofvade framdeles göra. Uppfyllandet af detta löfte födde den ifrågavarande skriften. Äfven utan att hafva emottagit dessa upplysningar, skulle man lätteligen af skriftens innehåll kunnat sluta till, att dess ursprung varit det uppgifna. Det är en vanlig taktik af vissa goda dialektici, att sedan de åhört en tvist mellan olika meningar, uppträda med sörkaring. att båda meningarne sammanfalla, blott man rätt förstår hvarandra, och att striden således i sjelfva verket förts om påfvens skägg. Ofta kan en sådan vändning af saken vara rigtig, alldenstund många tvister bero endast på orätt uppfattning af vissa ord eller termer, men ofta är den ock ett dialektiskt konstgrepp, hvarigenom talaren skenbarligen ställer sig på en högre ståndpunkt och sammanför åsigter, hvilka i sjelfva verket ännu qvarstå lika skiljaktiga. Tydligen har kyrkoherden Ahnfelt, vid det ifrågavarande prestmötet, trott sig kunna på ett dylikt sätt förlika med hvarandra de stridiza begreppen statsoch frikyrka, men han har dock ej lyckats häri, utan att åt de båda orden gifva en helt annan betydelse än både språkbruket antagit och orden i och för sig innebära. bet Språkbarbari, hvarom han talar, torde således vara just något, som han sjelf verkat. Och med allt detta har han likväl ej, åtminstone ej för vår ensaldiga uppsattning, lyckats klargöra sina begrepp om statskyrka och frikyrka, så att man rätt sörstår hvad han dermed menar. För att undvika allt missförstånd vilja vi låta förf:n sjelf utveckla sin mening härom. Statskyrka och frikyrka, säger han, äro tvenne begrepp, som ingalunda utesluta, utan fastmer betinga hvarandra. Den kamp på lif och död, som för närvarande dem emellan pågår, beror egentligen af ett ömsesidigt missförstånd. Statskyrkans uteslutande lörsäktare se i frikyrkans rörelse ett fiendtligt anfall, måttadt mot den mest vördnadsbjudande, ja gudomliga inrättning; frikyrkans riddare finna i statskyrkans motstånd ett förnekande af församlingens ostridiga rätt till andelig utveckling. Men i församlingens id hafva de sin gemensamma medelpunkt och sin ömsesidiga förklaring. Statskyrkan och frikyrkan måste båda erkänna Christi församling såsom sin gemensamma substans: hon är bådas lefvande innehåll. Det är församlingen som lefver i frikyrkans rörelse. sjelfva församlingens väsende som derunder utvecklar sig och intranger i verlden.