Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1855, sida 2

heten, låICT al 5lg SJCII. Desse UMgOTA vart lands frikyrkliga parti, så mycket mer som de på mänga orter begynna afvika ifrån statskyrkan afven rörande sjelfva larosatserna, med asgjord lutning åt Baptismen. Med sådana olikheter är det naturligt att de båda partierna icke kunna rätt förlika sig med hvarandra, hvarföre vi ock ofta hört dem om hvarandra uttala rätt hårda omdömen. De ene beskylla de andre att vara oordningsmän, fridsstörare m. m., hvarpå desse svara med att anse de förre trångbröstade, slafviske under lagen, o. s. v. Då man bedömmer låäseriet, bör man alltså icke, såsom nu gemenligen sker, skära allt läseri öfver en kam, utan hafva för ögonen denna deras afvjorda skiljaktighet. Det är nu redan några år sedan den åsigten uttalades, att det blir läseriet och ingen annan makt, som kommer att skaffa oss religionsfrihet. Mången ansåg då detta yttrande vara en orimlighet, men det börjar alltmer träda i dagen att den som så dömde, dömde rätt. Det är likväl icke det statskyrkliga, utan det frikyrkliga läseriet, som skall bringa saken derhan, och detta ju snarare, desto strängare lagar blifva stiftade mot de fria gudstjensterna och desto mera nitiskt dessa lagar utöfvas. Detta ligger ock i sakens natur. Alla läsare äro enige derom, att uppfylla apostelens bud rörande vördnad och lydnad för öfverheten — man trodde sig ock en tid på denna grund skola finna i lasarne goda bundsförvandter mot upprorsmakarne och begynte ej blott understödja läseriet, utan ock sjelf blifva mycket gudlig — men med detsamma bekänna de en åsint, som göra dem mycket obeqväma såsom öfverhetens blinda redskap, nemligen den att: man måste mera lyda Gud än menniskor; d. v. s. med andra ord, att då den verldsliga lagen ej öfverensstammer med utan strider emot Guds ord, så må den icke längre efterlefvas. När nu denna åsigt hyllas af personer, som äro fullt genomträngda af sin öfvertygelse, som kunna för densamma underkasta sig allt, t. o. m. martyrens svåraste straff, så blitver följden, att vid den första konflikt med den verldsliga makten uppkommer der en brytning, som är ohjelplig, ända tills endera parten är besegrad. En sådan brytning har redan inträffat mellan det frikyrkliga läseriet, särdeles i norra Sverge, och statskyrkan, d. ä. den verldsliga makten (ty de äro härutinnan identiska.) Böter samt sängelse vid vatten och bröd äro straff, hvilka nu som bäst utkräfvas af en hop läsare i de norra orterna, och tecken antyda, att samma åtgärder snart nog skola komma att vidtagas äfven i det mellersta Sverge. Följden häraf är numera lätt att förutse. Läsarne, starka genom öfvertygelsen om sin saks rättmätighet och genom sitt starkt tillvexande antal, afsöndra sig alltmer från den rådande kyrkan, blifva alltmer mottagliga för afvikande lärosatser, och bilda slutligen egna församlingar, med egna kyrkor och lärare. Så uppkomma frikyrkor, i trots af motståndet å statskyrkans sida, i trots af alla böter och fängelsestraff, och staten, som skall beisra alla dessa öfverträdelser, har snart icke fängelser nog för de brottslige, utan måste, om den skall kunna något uträtta, emot dem anställa ordentliga korståg, till dess, efter en mängd vanmäktiga bemödanden, man måste finna sig vid att fördraga hvad som icke längre kan hjelpas. Så inträder religionsfriheten i verkligheten, om ock ej lagligen. — Huru mycket bättre det då hade varit, att alldrig hafva gjort dessa lika vanmäktiga, som förhatliga försöljelseförsök, utan ordna rörelsen genom en på frihetens grundsats hvilande lagstiftning, behöfva vi ej säga. Det kommer härtill en annan omståndighet, som gilver läsarne mycken styrka i förhållande till statskyrkan. bå fordom denna angreps al de irreligiösa tendenserna, hvilka gäckade allt andligt lif, så behöfde statskyrkans män endast, med någon emfas, uttala vissa heliga formler och ropa på att religionssriheten skulle leda till detta religionsförakt, denna siendtlighet mot allt heligt, som smadarne tydligen sorde i skölden. Visserligen blottade de härmed endast sin svaghet i tron och misströstan om sanningens makt, men deras tal vann dock gehör, då mängden icke ägde mera tro än statskyrkans egna män. Så måste religionsfriheten gifva vika. Men då uppträdde läsarne och använde statskyrkans egna vapen mot kyrkan sjelf, talande: Vi angripa eder ej derför att J ägen för mycken gudaktighet, utan derföre att J agen för liten. Edra tal och predikningar äro en tomt klinzande malm; edert föregifvande att J vården det heliga är skrymteri, ty J stån på ingen annan grund än den, på hvilken de stodo, i hvilkas öron de orden ljödo: J skrymtare och sariseer, som iakttagen det utvärtes är, men akten det inre, det andlioa sjalans dinnaste behof. Gnuds rika