nat ljus an det hvari den genom tidqningarne hittills varit sramstalld, upplysningar, som vi skynda att meddela, cå det ligger oss om hjertat att ingen orättvis beskyllning må drabba någon, eho det vara må. Saken, säger man, förhåller sig så, att H. K. Höghet Kanslern beslöt sig för att resa till Upsala, nästan uteslutande i afsigt, att söka ställa till rätta det, lindrigast sagdt, spända förhållande, som inträdt mellan juridiska fakulteten och kanslersämbetet, en spänning, som begynnte vid frågan om utnämningen af Professor efter afl. Prof. Boethius, dervid kanslern gaf sitt förord åt den minst berättigade af de sökande — och nådde sin höjd vid frågan om alt uppehålla den lediga professionen efter Prof. Dellden. I förutnämnde afsigt lät kanslern, då han inträffat i Upsala, kalla till sig Professorerne Lindblad och Olivecrona, och förebrådde dem i vänliga ordalag hvad han i deras beteende funnit klandervärdt, dock med önskan, att det förflutna nu skulle glömmas och det goda förståndet återstallas. Talet Järer emellertid icke å Prof. Lindblad gjort vederbörlig verkan, utan ledde å hans sida till ett genmäle, som slutligen föranledde kanslern till det yttrande, att han ansåg det obehörigt, att Juridiska fakulteten från trycket utgifvit handlingarne i tvisten med kanslersambetet. På dessa ord tog nu Prof. Lindblad fasta och anmälte i Konsistorium att han af kanslern emottagit en skrapa för oftaberörde åtgärd af den juridiska fakulteten. Universitetets rektor kunde dock ej fästa något afseende vid denna anmälan, så mycket mindre som Professor Bergfalk uppstod och förklarade, att vid det besok han hos kanslern aflagt, hade han icke erhållit någon förebråelse för samma sak. Huru saken vidare utvecklats, kände vår sagesman ej annat än rygtesvis. Emellertid äro vi högeligen intresserade att erfara något vissare härom, då vi, på grund af ett faktum, som vi ansågo obestridligt, enär på flera dagar intet berigtigande af detsamma gjordes, tilläto oss några anmärkningar, å hvilka vi ingenting kunna återtsga, under förutsättning af sakförhållandets enlighet med sanningen, men hvilka deremot i väsentlig mån förfalla, derest det faktum, hvarpå anmärkningarne stöddes, varit så skeft framställd, som nu sednast meddelade berättelse ger anledning förmoda. Skulden för skösheten i den första framställningen drabbar uteslutande Prof. Lindblad, hvilken för ett sådant beteende sortjenade att allvarligen tihrattavisas. Markvardigt nog ianehålla ej heller Stockholmstidningarne med dagens post ett ord i amnet. t— JFJJ