Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1855, sida 2

Statskyrka och Frikyrka. Under denna benämning har en ströskrist för kort tid tillbaka utkommit, författad af P. 6. Ahnfelt (kyrkoherde i Skåne), hvilken skrift utan tvifvel är en af de märkligaste, som utgif vits i vårt land rörande den kyrkliga frågan. Författaren är känd att tillhöra den andliga rörelse, som man med ett allmänt namn kallat ,läseri, och gör sjelf ingen hemlighet af att så är, och ändock (eller i följd häraf) yttrar han ord om våra statskyrkliga förhållanden, sådana som statskyrkans män väl näppeligen någonsin förut hört. Innan vi gå att närmare redogöra för de satser den ifrågavarande skriften uttalar, torde det tillåtas oss yttra några ord om det s. k. läseriet. Det är ett kändt faktum, att läseriet på de sista tio åren utbredt sig i förvånande grad uti vårt land, så att det mål ej torde vara aflägset, som författaren af dessa rader för omkring 12 år tillbaka hörde uttalas af en vörd nadsvärd s. k. läsare, att läseriet ifrån söder skulle småningom nalkas läseriet från norr, till dess slutligen hela Sverges rike omfattades af detsamma. Men med detsamma läseriet utbredt sig, har det förlorat mycket af den ofta motbjudande karakter, hvari det i början på åtskilliga ställen framträdde. Den vilda fanatismen, som ofta röjde yttringar gränsande ända till galenskap, höres nu mera ej af, och på få undantag när utmärka sig numera de s. k. läsarne, i yttre måtto, endast genom mera allvar och stränghet i lesvernet och mera ifver i andaktsöfningar. En omständighet, hvarpå man i afseende å läseriet icke lagt tillräcklig vigt, är att det inom denna rörelse gilves en mängd olikheter, olikheter så stora, att t. o. m. den ena grenen af läsare förkastar såsom rent fördömligt detsamma som en annan gren antager såsom oundgangligt villkor för saligheten. Dock hvarken vilja eller kunna vi här ingå i något bedömmande af deras olika meningar rörande lärosatserna, utan vilja endast framhålla en vigtig olikhet i afseende å deras ställning till den rådande kyrkan. I så fall dela sig låsarne i två stora partier. I vår trakt, likasom utåt Sverges hela vestkust och till en del i Skåne råder företrädesvis det slags laseri, som i asl Prosten Schartau vördar en andre Luther. Anhangarne af denna skola (man kan på dem ej använda ordet sekt) äro strängt statskyrkliga, gå t. o. m. i detta fall längre än statskyrkan sjelf, ja ända derhän, att vissa al deras läroplatser smaka af papism. Så hålla de hårdt vid, att all Gudstjenst skall förrättas i kyrkan, likasom alla andra kyrkliga förrättningar, och detta endast af den ordinera de presten. De vilja alltså ej veta af några s. k. konventiklar och tillåta ännu mindre att ordet och sakramenterna utdelas af profana, d. a. oinvigda händer. Dock är det ej nog att presten är vederbörligen ordinerad; han bör tillika ovilkorligen vara af den rätta läran. Men då han det är, då har han ock sina åhörares samveten nästan blindt i sina händer. Icke blott att de endast ur hans mun vilja höra predikan och Guds ord; han är äfven deras biktfader, och det ej blott i andliga, utan äfven i rent verldsliga saker, för hvilket mödosamma uppdrag han ock rikligen belönas med offer och skänker, de der äfven gemenligen med tacksamhet och hugnad emottagas. Hvar och en inser att det ingår en god del Papism i allt detta, hvadan ock Schartauianismen icke oegentligt blifvit kallad vårt lands Puseyism. Mot denna strängt statskyrkliga, mot konventiklar och religionsfrihet mycket gensträfviga gren af läseriet, står den andra grenen, som räknar sina anhängare företrädesvis i