Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 2

välborna nåds befallning — började Marie i osaker ton. — Kan du inte? — sade gresfvinnan och vände sig om med rynkad panna — hvad hindrar, om jag får fråga? — Det att ... att ... hon uppgaf andan en halstimme efter fru grefvinnaas bortgång — svarade kammarjungtrun snystande. Och nu, små barn, är det också slut på hela historien — tillade mormor, skjutande sitt spjell. — Nej, nej, söta mormor inte än — bådo vi begge — säg oss först hur det gick med Claes? — Han blef rubbad till sinnes af sorg öfver systerns död under tyngden af en lika ryslig som orättvis misstanka, och hvilken han pastod sig ha ådragit henne — svarade gumman. — Ån gresvinnan då? dog kanske hon också af sorg? — Inte som jag vet . . . hon lefde och lyste många år derefter, både här och i Italien, der hon var född. — Nu, mormor lilla, ville vi bara till sluts så gerna veta, hvem den goda och snälla doktorn var ? — Er mors morfar, mina barn, ärad och välsignad i åminnelse — svarade mormor och