Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 2

tecknade, nemligen den konstitutionella regentens. Förklaringen härpå kan endast finnas deri, att konungen, likasom tyvärr så många andra menniskor, förbiser den verkliga lyckan framför den skenbara, eller låter den farliga lidelsen efter yttre makt förleda sig att upposlra icke blott sin frid och lycka, utan ock den vida högre och starkare makt, som ligger i det moraliska inflytandet, Om emellertid en furste inkommit på denna farliga väg, så måste han ock underkasta sig dess konseqvenser, likasom hvarje annan menniska måste underkasta sig följderna af sin oklokhet. Det olyckligaste af allt är dock, att härigenom inträder en spänning och brytning mellan alla de olika samhällselementerna, som olta kan skaka samhället i dess grundvalar och bringa detsamma till en kris af en vällning eller upplösning. De olika elementerna gestalta sig till partier, som värfya anhängare och söka göra sina assigter gällande genom alla vare sig losliga eller olosliga medel. Partierna mäta sina krafter och sammandrabba, och hvar segern stannar är den ej vunnen utan förstöring. Visserligen kan detta äfven äga rum i konstitutionella stater, såsom vi se i England och flera andra länder, der nya samhällselementer framträda med fordringar på ett berättigande, som strider emot gamla och häfdvunna förhållanden, men dessa. strider äga dock möjligheten af en fredlig lösning och konungamakten är ej med dem så införlifvad, att man har att befara sjelfva statsenhetens upphäfvande. Sådan måste deremot följden blifva ide länder, der den konstitutionelle regenten öfvergifvit sin öfver partistriderna upphöjda ställning, för att såsom allenastyrande sjelf ställa sig såsom hufvud för ett parti och med alla krafter söka befordra detta sitt partis seger. Hvilketdera partiet här segrar, är statsenheten i fara, ty segrar det parti, regenten omfattar, blir ban mer eller mindre ett af samma parti beroende redskap och allenastyrandet lemnar rum för säväldet; segrar åter motpartiet, så faller regenten och det dröjer länge, innan de upplösta samhällselementerna åter hinna ordna sig till någon enhet. Hvar och en, som närmare följt dagens händelser, torde fatta, att dessa allmänna satser äga den närmaste tillämpning på vårt eget kara sadernesland, just uti närvarande stund. Ty, sorgligt att omtala, sakerna synas hos oss, under en tidepunkt då sådant minst af allt borde vara fallet, drifvas alltmer till en spets, hvarifrån ett återvändande utan fall blir svårt, om ej omöjligt. Hvad man härmed slutligen afser fatta vi sannerligen icke, om vi ock kunna lätteligen tänka oss de närmaste alsigterna. Främmande såsom vi äro för alla intriger och vana att lägga våra afsigter i den klaraste dager, hafva vi svårt att öfvertygas om hemliga planer å andra håll, äfven då bevisen blifva nära nog ovederlaggliga. Men hemlighetsmakeriet föder ovillkorligen misstankar och misstroende. Framskymtar det så bakom slöjan något tecken, som gifver ytterligare näring åt samma misstroende, så manas man åtminstone till vaksamhet. Beklagligen halva vi sett mer än elt tecken i detta afseende. Men huru allt detta skall sluta, derom sväfva vi nu i större både ovisshet och oro än någonsin — oro dock ej för den slutliga utgången. Aggnnnnnnnnnn F