Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 2

— som solklynnet. Det synes val ock, som borde det ligga i konungskhetens eget välförstådda intresse, att underhålla ett dylikt föreställningssätt, att stadfästa folket i den vissa tron, det konungen stode i viss mån utom enskiltheterna al en hop regeringsåtgärder, samt att han, såicke varande allvetande och allvis, måste låta bestämma sig af de råd, som lemnats honom utaf de män, hvilka han, i enlighet med folkets genom dess representanter uttalade önskan, ställt vid sin sida. Det måste, säga vi, ligga i konungskhetens (monarkismens) eget intresse, att sålunda bevara vördnaden och förtroendet för konungens person, genom att låta rådgifvarne uppbära den moraliska såväl som den juridiska ansvarigheten. Besynnerligt nog synes man på sednare tiden vilja alldeles handla i motsatt anda. Sedan man nödgats uppgifva försöket att stämpla anmärkningar mot regeringsåtgarder och regeringen såäsom lasteligt tal mot konungen och hans gerningar, har man på de sista tiderna varne ingenting betyda, gjort allt, för att tydligt ädagalagga, att rådgisutan att regeringsbesluten sattas med samma kraft och verkan, fastän rådgifvarne dels ej tillstyrka, dels afstyrka dem. Nar sålunda ett regeringsbeslut utkommer, som ger anledning till missnöje och klagomål, och detta missnöje såsom vanligt vänder sig mot den rådgifvande ansvarige ministeren, så svaras det: ,minstrarne hafva häri ingen del — de hafva ej gillat, utan fastmer ogillat beslutet. Saken kan således ej blifva föremål för någon anmärkning, ty denna komme att drabba en person, som är höjd öfver alla anmärkningar. Så långt hafva nu allenastyrandets vänner bragt saken, men de hafva härvid olyckligtvis glömt en vigtig omständighet, nemligen den att folket ej stannar härvid, att det ohjelpligt går till källan för det onda, således går förbi ministrarne, derest de äro oskyldige, till allenastyrandets hufvud, konungen, och till och med förbi honom, derest han, till följd af sin stallning, befinnes icke kunna handla på annat sätt, till sjelfva. den monarkiska institutionen, som ger en viss nödvändighet åt det öfverklagade förhållandet. Detta blir, såsom vi tagit oss friheten anmärka mer än en gång förut, den oblidkeliga slutföljden utaf konstitutionalitetens öfvergifvande och allenastyrandets införande. Den ansvarighet, som förut drabbade konungens rådgifvare, drabbar nu konungen, och denna ansvarighet låter icke qväfva sig, kunde man ock med jernhand nedtysta hvarje uttaladt ord derom. Ty ju mindre känslorna och tankarne i detta fall få luft, ju mera samla och sprida de sig i sinnena, tills den dämpade elden utbryter. Någon farligare ställning låter derföre knappt tänka sig än en allenastyrande regents, uti ett land, der folket vaknat till medvetande om sina skyldigheter och rättigheter, men der det saknar medel att uttrycka sin mening. — På samma gång regenten — han må heta kejsare, konung, diktator eller protektor — der har att ensam bära den tunga bördan af ansvaret för alla regeringsåtgärder, saknar han — åfven med det skickligaste spionsystem — alla utvägar att rätt lära känna på hvad sätt hans åtgärder af folket bedömmas, hvaraf följden så lätt måste blifva, att han på en gång vaknar upp till en förfärlig insigt om huru han harutinnan misstagit sig. Huru mycket både tryggare och angenämare är icke då den sannt konstitutionelle regentens ställning? En god solkrepresentation gifver stöd åt hans goda assigter, asböjer hans misstag eller delar med honom ansvaret derför; den fri yttranderätten låter honom från tusen tungor höra de olika meningarne om de förslag han framställt, till dess de, skärskådade från alla sidor, hunnit vinna en enig mening; genom rådgifvare, troget valda i enlighet med nationens vilja, ställer han sig utom ansvarigheten för detaljerna i en hop regeringsbeslut, i hvilka han omöjligt kan ingå. Så sitter den konstitutionelle regenten på sin upphöjda plats såsom ett sannt och ädelt uttryck af folk-suveräniteten, såsom den person i hvilken folket vördar stats och samhälls-idens högsta personifikation. Och denna ställning är ej någon drömbild, utan har, lyckligt att omtala, blifvit. en skön verklighet uti mer än ett land i Europa, nemligen i England, i Belgien och nu sednast i Sardinien. Det har mer än en gång förundrat oss huArk KE RR