Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1855, sida 2

Upptråde och förskräckelse i Åsele kyrka. (Insändt till Hernösa ds-Posten.) . En kringvandrande qvinna från nedra landet, hvilken varen 1852 besökte Åsele, bar satt iavånsrae i denna socken både i bekymmer och i rörelse, genom atskilltga spådomar om hvad derstädes hända skall. Ehuru insånarne i denna ort i afseende på bildning innehafva den ständpunkt, att med säkernet kan antagas; att fördomar och vidskepelse äro bannlysta från deras sinnen, och att de icke skulle kunna öfvertalas till förtroende för något orakel eller s. k. underverk, för hvilka henningarne visade så mycken benägenhet, kan dock icke nekas, at qvinnans spådomar i den sednare tiden ofta såsom ett spöke föresväfvat folkets tankar. Omståndigheterna bafva emellertid sogat så, att qvinnans profetiska förutsägelser i allmänna opinioden tillvunnit sig den betydelse, att mången kommit att t nka på de orden: I de sista tiderna skall ånyo blifva tecken, under och spådomar. Ofvanaammda qviona bade vid sin vandring genom sele socken sagt, alt ,Kyrkostadea derstädes skulle inom kort tid briana. Denna spådom afnörde fulket med likgiltighet och löje, och fästade dervid icke större uppmärksamhet, än vid personen sjelf, hvilken, ringa altad såsom en vanlig tiggarckäring, glömdes lika fort, som hon hann aflägsna sig från folkets åsyn. Hvad hände? Den 30 Aug. samma är stod hela den välbygda kyrkostaden i ljusan låga och förstördas totalt med inga andra qsarlemningar än en mängd skorstenar, som vittnade derom, att detta varit en rikt befulkad plats. Denaa dystra händelse återkallade i minunet icke ollenast gqvinnans spådom om kyrkostadens sorgliga öde, utan ock hvad hon på samma gång prosetera? om det då nyligen bygda templet, nemligen att hvalfvet å detsamma skulle inom några år nedstörta på en helgedag, då för Gudstjenst mycket folk der vore samladt. Annandag Påsk, den 9 sistl. April, under pågående Gudstjeust, då mycket folk iafanoit sig i kyrkan, tycktes dea timme vara slagen, då profetien om kyrkans öde skulle gå i fullbordan. Under det att församlingen öfverlemnat sig åt den stilla religiösa andakten, för att afhöra dagens predikan, hördes ett förfärligt dån och brakande öfver hvalfvet, hvilket tycktes darta i sina sogningar; det genom de stora föasterna intränsande solljaset mörknade, äfvensom det förut klara sirnamentet sägs plötsligen höljas af sammantrangda mörka moln. Ljuskronorna, hängande på de i kyrkohvalfvet fästade kedjorna, bragtes i sådan vibration, som om de varit exponerade för ett starkt väder. Af dessa ovanliga företeelser uppkom bland den församlade folkmängden en stor förskräckelse och förvirring. Hela församlingen, män och dvinnor, gamla och unaa. som voro samlade naj till den grad, I massans starka påtryckning blifva ihjelklämda. Alla der det (genom dvinnans spådom blifna) fruktansvärda kyrkohvalfvet. — alla med samma lörsarliga sruktan, att i templet blifva ihjelslagne. reste sig i förtviflans raseri upp från bänkarna samt trängde sig inpå och öfver hvarandra, sträfvande af yttersta krafter att komma till dörrarne, der en förfärlig trängsel uppkom. Hvalfvet och kyrkomurarne återgåfvo i sorgliga genljud sammanblandade jemrande och klagande rösier. Presten försvann ganska hastigt från predikstolen och befann sig snart jemte sin medhjelpare, som uyss förut stått för altaret, ute å marken. Här var — såsom man säger — ingen den andres broder i sjön; alla sträfvade att först komma ut, icke det minsta tänkande på eller bekymrande sig om sin fader, moder, broder eller syster. Deraf ökades trängseln att många voro nära att genom folkutkommo dock med lif, — men många med sönderbråkad lekamen, sonderrifna kläder samt blodiga händer och ansigten. Genom den oerhörda trängseln kunde icke alla så fort, som de önskade, komma ut genom dörrarne, hvadan många störtade sig ut genom fönstren, och vid denna färd bokommo blodiga skrämor och märken. Orkaner höra till sällsamheter i denna ort. Det var just en sådan, som, åtföljd af en mörk, regndiger molnsky och nedslående i riktning mot den bergskulle, der kyrkan står, förorsakade detta ovanliga uppträde. Orkanen, hvars starka anfall på tornet till den grad pröfvade dess sammanfogoingar, att man i hvarje ögonblick befarade detsammas kullstörtande, hade satt den å takets öfra afdelning samlade och, gevom då inträsladt töväder, från taket lossnade snömasson i rörelse, och lik en lavin nedrasade den med ansenlig tyngd på takets nedra afdeloing: — dånet af detta ras, jemte det af orkanens ansall på tornet förorsakade brakandet, gjorde den förutspådda faran sannolik och bildade den förestäliningen, att kyrkohvalfvet var på våg att falla ned. Sedan församlingen efter en stund lugnat sig från förskräckelsen, och orkanen var förbi, gingo presterne och åhörarne åter in i templet, fortsättande den plötsligt afbrutna Gudstjensten och communionen, — säkerligen med hjertligare andakt och större tacksamhet emot den allgoda Försynen, än det någonsin förut skedt.