Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1855, sida 1

Ä Utan dess inflytande skulle menniskan ej lärt kän na allt det som nu bidrager att lindra lifvets mödor, höja och förädla dess njutningar, och fastän behofven blifvit mångdubblade äro de oumbärliga så fullkomnade, att anskaffandet är lätt, och att de nära nog äro åtkomliga för hvar och en. Det skulle leda oss för långt, om vi togo alla handelns arter och förgreningar till föremål för dagens detraktelser. och vi vilja derföre endast nämna något om dess natur och den nackdel, som tillskyndas handeln genom onaturliga band och inskränkningar. För att uppnå detta, blir det nödvändigt att omnämna huru olika handelsgrenar gripa i hvarandra, för att motsvara sitt ändamål. Handelns idkare hafva bitills alltid utgjort 2:ne stora klasser, neml.: grosshandlare och minuthandlare. Den förra klassen sysselsätter sig med att köpa de af konsterne och handteringarne åstadkomna olika alster, vid källan, hvarest de voro att tillgå, tör de lägsta prisen, och att föra dem till de orter, hvarest efterfrågan är störst och prisen högst. — Minuthandlaren deremot köper varorne ef grosshanölaren (i vissa fall af producenten) och ställer ut dem i öppna bodar till större beqvämlishet för alla klasser af köpare. — Den sednare klassen bar samma förtjenster och åstadkommer lika Stort gagn som grosshandlarens klass, och måste det detrföre anses som en särdeles välgörande omständighet för det allmänna, att dessa klassers yrken äro delade. Man kan jemföra grosshandlarens företag med bergsbrukarens, som sysselsätter sig med metaller. Båda företaga med de föremal, som de framoch fortskaffa, ej någon väsentlig förändring eller omarbetning, och den enda skilnad, som finnes dem emellan år: alt bergsbrukaren ur schaktets djup frammanar till dagsljuset det som grosshandlaren flyttar från ett ställe på jordens Yta till ett annat Likasom malmen, genom den bryti ning och den förslytning bergsbrukaren med densamma företagit, erhållit et ökadt, hvilket är ett nytt värde, så erhålla de varor, som genom grosshandlarens försorg blifvit förflyttade från den ena orten på jorden till den andra, ett ökadt och nytt värde. — Detta öfverstiger understundom det ursprungliga ganska betydliet; men måste man då ock besinna, att stora kostnader blifvit nedlagda för transporter och dylikt, Såsom exempel på verkningarne häraf kan anföras: Ea trädstam kostar i våra aflägsnare skogar en obetydlighet; transporterad åter till en aflägsen kon-umtionsort, blir hans värde mängdubbladt. Ännu mer i ögonen fallande blir detta förhållande i afseende ä is, hvilket på sednare tider begynt blifva en handelsvara, På den plats, der den upphämtas, är den af ringa eller intet värde; förflyttad till en annan ort äger det ett högt. Att deremot den mest dyrbara vara, då den ej kan onvändas i handel eller ej kan transporteras, är af intet värde; hafva vi som barn erfarit, då vi läste om Robinsons guldklump, som för honom var värdelös. Häraf finner man lätt, att den stora skilnad som man i allmanhet föreställer sig äga rum emellan handela och de öfrige näringarne, ej finnes till. — De sednare förvandla råa produkter till hvarjebanda nyttiga föremål, som motsvara våra behof och önskningar. Handeln deremot är det som förskaffar jordbrukarens och manufakturistens alster deras sanna betydelse och bestämda värde; han tager dem från det ställe, der de ej kunna förbrukas och för dem till orten der de saknas eller äro begarligare, hvarigenom de olika låndernas intressen förenas och utjemnas. Skulle grossbandlaren vilja sälja de varor, som ban för till sig, från olika länder, äfven i minut, så behöfver han dertill ett vida större kapital och hans uppmarksamnet skulle då så delas eller aflägsnes från hans hufvud sysselsättumg, att denna otvifvelaktigt blefve betydligt lidande. Såsom det är nyttigast för handtverkaren stt endast vända sin häg till ett enda yrke, så är det ock för den som drifver någon slags handel bäst, att uteslatande sysselsätta sig med en enda handelsgren. — Ej alllenast dersöre. att byar och cn derigenom bättre lär sig att förstå och drifva sitt yrke, mena äfven derföre, art han då lattare inhemtar den erfarenhet som erfordras, för att drifva det med minsta uppoffring af medel och följaktligen tul största båtnad för sig sjelf. Det är ej tillräckligt, att taga en hel last ibå från China eller en kaffelast från Rio (ty ingen privat man kan konsumera et! dylikt parti). Derföre måste sådane laster delas i så små partier, som hvar klass af konsumeater behöfver och då dessa delar stundom endast utgöra milliondelar af hela lasten, så är det just minuthandelns oppgift att verkställa denna utportionering i milliondelar, och utan deana hans verksamhet, skulle grosshandiaren ej kanna ifrån det ena landet till det andra föra sina laster. Sedan man börjat inse, att minuthandeln, då den idkas af en särskilt köpmansklass, är af största gagn för samhället, förblandas ej heller grossoch minutbandelns olika bestämmelse och iarymmes Åt hvar af dem sin tillbörligo förtjenst. Anledningen till det sedoast sagda är den fördom, som länge varit rådande (och som tyvärr ånnn ej helt och hållet försvunnit) emot handeln i allmänhet och minutbandeln i synnornet. Ea fördom hvars träl till och med en af värt tidehvarfs störste män, den förste Napoleon varit; ban var nemligen avogt sinnad såväl emot handeln, som emot dess idkare. Det är emedlertid bandeln, som bufeudsakligea bi