Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1855, sida 1

met eller sig, och nästan skämdes åt sin egen bleka bild, som i den stora spegeln stirrade emot henne lik en vålnad. Alla hennes kära småsaker hade fått lemna plats för en mängd dyrbara toiletteartiklar, hvilkas namn och bruk voro henne lika obekanta, och som i den enkla omgifningen togo sig helt besynnerliga och bortkomna ut. — Så, Gud ske lof! — utbrast änteligen den svassande jungfrun, nedkastande sig helt andfådd och vårdslöst på en stol — få vi nu bara bort de der rysliga blomruskorna, som lukta så starkt, att grefvinnan bestämdt skulle bli sjuk deraf, måste det i öfrigt passera. Bra eller beqvämt är det visst inte, långt derifrån; men hvad vill man mera göra? Sätt nu sina krukor i fönstersmygen, mamsell lilla, och fäst väl till gardin på alla sidor, så kanske inte grefvinnan har ondt af dem. Utan att säga ett ord efterkom Hedvig me kaniskt äfven denna uppmaning, men lade kinden mot sina älsklingar, då hon bortbar dem och kysste obemärkt deras ljufva blommor till afsked. Det var, tyckte hon, med en ofrivillig rysning, som hade bon satt dem i en graf, så kallt och mörkt förekom henne nu det fuktiga, djupa fönstret. Betjenterne voro gångna och en liten stund af stillhet och tystnad hade intradt, emedan