Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1855, sida 1

— Nej, detta utgör verkligen mitt enda — svarade Hedvig kort men utan all förlägenhet. Uimmel! — utropade kammarjungfrun sörfarad — om grefvinnan kunnat ana något sådant hade hon väl aldrig gått in på att fullända sin kladsel här. Det har grefvinnan haft tillfälle att se — genmalte Hedvig, hvars tålamod sattes på allt hårdare prof — och sedan var det helt och hållet hennes egen vilja att komma hit på detta sätt — jag skulle visst aldrig vågat satta det i fråga. — Emellertid är det just för att skona mamsell som grefvinnan nedlåter sig dertill — återtog kammarjungfrun näbbigt — och sådant förtjenar, tycker jag, den största tacksamhet. Mamsell vet sjelf hur allt blifvit satt på sista stund, så att vi ej en gång fått märka kladningen sedan den blef färdig. Skulle nu olyckligtvis någonting ej falla sig väl borde ni åtminstone vara närvarande för att se, och så mycket som möjligt afbjelpa felet, men grefvinnan, alltid öm och god, beqvämde sig heldre till ået alldeles oerhörda att fara hit och klada sig än hon anmodade mamsell att komma hem till oss, af fruktan att detta kunde förvärra ett illamående, som dock, efter hvad det nu tycks, ej måtte ha varit så serdeles allvarsamt. (Forts.)