Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1855, sida 1

delat dem en muntiig föreställning, varning, skrapa eller hvad man vill kalla det, för deras sednast vidtagna åtsärgder i afseende på bestridandet af den lediga Dellataska professionen, derutinnan att de från trycket dristat sig utgifva i allimänhetens händer de härom sednast hos K. M. voxlade handlingar. Denna gång skulle saken nideligen tå förblifva vid denna varning, men strängare åtgärder icke uteblifva om sörnyade anledningar dertill sörekommo. Ungefär så dan bar kansterus föreställning varit; ordalagen känna vi icke. 4 Juridiska fakultetens htr professorer hafva sålunda af sin högste förmen blifvit formligen tillkallade och skrapade eller varnade derför att de i allmänt tryck, utan kommentarier, foralatingar och tillagg bekuntgjort, såsom titeln på den lilla broschyren lyder: Handlingarne uti det af K. M. den 25 Januari 1855 afejorda mål, angående juris prosessorers skyldighet alt, jemte egna embetsgöromål, äfven sköta åligganden som tillhöra en ledigvarande juris profession. Skrapan har sålunda framkallats of det brus af tryckfriheten, hvilket dessa professorer för vinnande af nödig upprättelse i allmänna opinionen härigenom gjort, och hvartill Sverges, af konung, akademikansler och alla myndiga medborgare besvurna grundlagar dem obestridligea berättigat. Hvarje svensk man, som inser vigtea af och älskar grundlagarnes samt, i detta fall, specielt den oskattbara tryckfrihetens helgd, måste i konstitutionalitetens intresse djupt beklaga detta nedslående försök att qvälja medborgare i och för begagnandet af en bland de dyrharaste rättigheter, hvilka besvurna grundlagar tillerkänna en hvar. Mindre för ärendet i fråga, som är enstaka och öfvergående, än för de härigenom yppade grundsatser, som i framtiden kunne vilja söka sig en vidsträcktare och vådlig tillämpning, år denna tilldragelse af yttersta vigt, och borde derföre icke förbises af pressen i allmänhet, om den ville sjelfständigt fullgöra sina åligganden, hvaribland väl förnämligast må räknas skyldigheten att bevara den dyrbara tryckfriI i I I I I heten. Ehvad en kanslersstyrelse för ett universitet än må företaga sig och anse med misshag, borde den väl i bildningens välförstådda intresse aldraminst låta komma sig till last att muntligen eller skriftligen ogilla ett fullkomligt konstitutionelt bruk — här är I ingalunda frågan om missbruk — af bildningens verksammaste bäftyg, tryckfribeten. Men då det egentliga kanslersembetet, som enligt 45 regeringsformen al drig får innehafvas bvarken af Svea rikes kronprins och arffurste eller prinsar af det konungsliga huset, nu naturligtvis måste skötas af en oansvarig kanslerssekreterare — och denne dertill nyss varit rysk undersåte, som möjligen ej ännu glömt de ryska styrelsemaximerna, hvilkas rattesnöre är det absoluta godtycket; så kan tillkomsten af dylika varningsscener I lätt förklaras, ehuru de dermed dock icke äro rättfsäru 1 I digade. Andra oansvarige rådgifvare torde ej heller Saknas. Lemnande helt och hållet derhän det lagliga och ratta i kanslerns ofvananforda beteende, att, sjelf en ung man, utan djupare insigter och ersarenhet, kalla till sig och skrapa tvenne äldre, kunskapsrike och aktade akademiska lärare — hålla vi oss endast till det kloka i ett sådant förfarande. Hvad har H. K. H. kanslern trott sig härmed kunna vinna? Förmodligen att ingifva de straffade prosessorerne en stor skräck, hvilken sedermera äfven skulle för framtiden lända andra till varnagel. Månne likväl denna afsigt vunnits? Vi tvifla derpå. Ja vi äro fullt öfvertygade, att hela kraståtgärden icke framkallat annan känsla än en smula harm, blandad med något annat. Under sådana förhållanden måste det synas skäligen oklokt att hafva utdelat den ifrågavarande skrapan, och de som hafva gifvit kanslern det ovisa rådet att företaga sig något sådant hafva utan tvifvel gjort honom en stor otjenst. Att H. K. H. sjelf latteligen skulle solja ett sådant råd, sinna vi deremot helt naturligt. Oaktadt södd af en helt ung regentslagt, har H. K. H. insupit tillräckligt af de monarkiska traditionerna, för att lätteligen kunna begå det misstaget, att anse sig i egenskap af thronföljare kunna på ett mycket vördnadsbjudande sätt imponera på ett par gensträlvige professorer. Det tillhör dock hvarje fosterlandsvån och hvarje vån af H. K. H., att upplysa honom om att sådana föreställningssätt numera äro alldeles föråldrade. Konungsligheten äger verkligen icke längre qvar denna nimbus, som förr ingaf en blind vördnad och beundran, utan afseende på personen, som stod der bakom. Dessa tider äro helt och hållet förbi — man må vara belåten el