Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1855, sida 1

De båda syskonen hande sig ovanligt hänförda under deras fromma handling, men ingendera tankte på imöjiigheten att den kunde för dem vara den sista gemensamma på jorden! — Jag har funnit mig så underligt lycklig i dag — sade Hedvig sedan de slutat — jag vet inte hur det är, men allt sedan vi i går talte så mycket om föraldrarne har det före kommit mig, som vore de oss närmare ån förut, och som väntade jag att i hvart ögonblick få se dem uppenbara sig. Tror du de döda någonsin kunna det, Claös? — Jag vet ej, Hedvig! måhända i något enda, högst utomordentligt fall att Gud tilåter sådant ske, men eljest tror jag våra kära aflidna endast låta förnimma sig i vårt inre, der —— vi skåda dem med vår inhillnings ögon, mer eller mindre klart, allt efter omständigheterna. På annat sätt lar väl ej eller hvarken du eller jag få se våra dyra föräldrars saliga andar, innan vi sjelfva uppstått till det lil, för hvilket de härnere alltid sökte dana oss. I rörd och högtidlig sinnesstämning skiljdes syskonen åt, och Hedvig satt en stund efter broderns bortgång försänkt i djupa tankar innan hon beredde sig att för första gången på de sista veckorna gå ordentligt till hvila. Hon somnade snart och godt men såg i drömmen.