Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1855, sida 1

der i perlor, guld och silke, efter det då rädande stela konstmessiga modet. --Superbt! — utbrast grefvinnan mer och mer öfverraskad och förtjust af Hedvigs ovantade skicklighet — jag vill antaga er! ... ni förtjenar verkligen att blifva känd och upp: muntrad . . . så framt — tillade hon — ni derjemte heligt lofvar mig att bestämdt fullgöra hvad ni en gång åtagit er. Jag antar inga ursägter och förfall sedan ett ord af fri vilja blifvit sisvet; mot den som i något asseende sviker mitt förtroende blir jag häftig, grym till och med om det gäller — men eljest kan ni al er egen bror få höra att jag icke är svår, och lika litet som han hittills gilvit mig anledning till missnöje hoppas jag ni vill göra det, eller huru? -Gud sörbjude att jag så skulle! — svarade Hedvig ödmjukt; — Om Ers högvälborna nåd täcks bevärdiga mig med något uppdrag, vill Jag visserligen bjuda till allt hvad jag förmår att visa min djupa tacksamhet för en så stor heder och lycka. — oOch ni skall icke göra det förgäfves, mitt barn — återtog grefvinnan så vänligt, att det nästan lockade tårar i Hedvigs ögon — säg nu upprigtigt och bestämdt om ni tror er — kunna tviflar jag ej mera på — men hinna förfärdiga en dragt åt mig af detta ag