Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1855, sida 1

hvilket som är roligast att höra, en saga eller något som verkligen har händt? — Åh, en rigtig händelse, förstås, sade vi åter med en mun, bara, tillade min syster, den är lika så underlig som en saga. — Eller åtminstone ryslig, bifogade jag. — Ack, den menniskonaturn! suckade mormor med en betänksam skakning på hufvudet, små eller stora, barn eller gamla, alla nästan, lyssna begärligt till det som retar eller upprör inbillningskraften . . . hm! den besynnerliga menniskonaturn! Gumman föll i så djupa funderingar öfver detta problem, att vi ej vågade störa henne under det hon mekaniskt började röra i elden, tills den lyste och smattrade som ett litet fyrverkeri. Ändteligen upphörde hon och återtog: Nå väl, mina barn! jag skall berätta er en historia hvilken på sin tid väckte mycket uppseende, ehuru ni kanske ännu ej torde finna den tillräckligt underlig och hemsk. För många, många år sedan, det var till och med i er mors mormors tid, fick en gång Stockholms förnämste juvelerare bud efter sig till en högförnäm fru af utländsk börd, som bland andra smycken egde ett af nästan oskattbart värde men något gammalmodig form, hvilken hon skyndsamt önskade få ändrad. Mästarn sjelf var sjuk och kunde ej derför