Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1855, sida 1

net. Rachel hade låtit ro sig öfver floden. Hon knäföll bredvid liket och höll den älskades sköna bleka hufvud i sin famn. Hennes ögon voro utan tårar, och kring hennes läppar lägrade sig redan detta uttryck af outplånlig sorg, som i sednare år förlänade hennes drag det andelika utseendet. Afskedet från den älskade var nu öfverståndet, afskedet för hela det långa lifvet på jorden. Ej mer finge hon hoppas att få sola sig i hans blick; förklingade voro för evigt hans varma kärleksord. Lyckan bade skimrat och försvunnit, försvunnit för att aldrig, aldrig mer återvända. Iskall låg döden mellan henne och den lyktade sällheten. Man begrof den unge öfverjägmästarn. Hans slägtingar sörjde och — glömde honom. Ett litet kors vid flodbrädden betecknar ännu i dag det ställe, der han förolyckades. År försvunno. I det lilla värdshuset i skogen lefver ännu i dag Rachel med sin åldriga moder, som är lycklig under sin dotters vård. Skogen susar ännu i dag kring det låga taket, och under bokarnes skugga sitter tyst och blek stundom en skön qvinnogestalt, som den förbiilande vandraren lätt i månens bleka sken kan anse för den blida skogsfrun. Det är Rachel, judinnan, som nu drömt sina ungdomsdrömmar till slut; hon lefver för sin dotterliga