Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1855, sida 1

ta stadgande är ibland dem, som allmännasvunnit erkännande, såsom godt och förnuftigt, och vi äro fullt öfvertygade att Astonbaadet sjellt på det högsta gillat, möjligen till och med berömt, detsamma. Men hvarken andra staters exempel eller egna grundsatser äro mäktiga nog att försona en del af våra liberala politici med den föreställningen, att Sverge skulle vinna någon förstoring i makt eller politisk betydenhet. Vid blotta tanken derpå, äro de sardige att kasta allt öfverbord. Om svenska folket — sin egen nation — yttrar Aftonbladet: Bland åtskilliga olater, hvilka vi såsom nation med seghet bibehållit från äldre tider, utgör detta begär att spela kaxe och föra ett högt prat om Sverges företräden framför alla jordens nationer, denna uppblåsta och andefattiga nationaldeyghet, som med så liten rätt och framgång söker att få gå och gälla som patriotism, ett ganska framstående, om än föga fördelaktigt drag. Det följer gerna sådana nationer, som från en forntida storhet nedstigit till ett jemförelsevis ringa närvarande, och den berömde danske baronen har deraf skapat en odödlig typ. Detta parti kan aldrig förlåta Norge att hafva ställt sig de) jemnbördigt vid Sverges sida, och att qväsa Norge, sisom frasen heter, har blifvit ett slagord hos våra uppåtstäfvande ungdomar; vid en af våra högskolor kurserade för några år sedan det för denna slags patriotism mycket tillfredsställande skrytet, att någon framtidens Cesar nog skulle en gång föra en svensk armå till Christiania och bringa norrmännen till underdånighet; ja, man har i sednaste tider från samma inspirerade källa hört citeras kraftord, sådane som detta: Bli vi väl först berrar öfver Finland, skola vi nog sedan ta reda på norrmännen. Aftonbladet har sjelst godhetsfullt förklarat, att det med denna klass af framtidsmännericke förblandar oss, och vi behöfva derföre icke för egen del protestera emot denna vackra karakteristik; men då den gäller en nationalitet, hvilken vi anse för en ära att tillhöra och en pligt att, då den orättvist smädas, försvara, skola vi med några ord belysa vissa drag deruti. Hvar finnas de, som begära att nationen skall spela kaxe, som föra ett högt prat om Sverges företräden framför alla jordens nationer och utmärka sig genom en uppblåst och andesattig nationaldryghet? Vi hafva icke kunnat upptäcka en enda, som gjort sig skyldig härtill, och om det skulle vara ett nationalfel, skulle här väl finnas många sådane! Tvärtom är det vanliga i vårt land och icke minst inom pressen, att man, så vidt sig göra låter, och-änna ett stycke dertill, d. v. s. på sanningens bekostnad nedsät er sin egen nation. Om A. B. behagade slå upp 1814 års historia, skulle det kunna deraf inhemta, att Norge blif it ståldt, men vis. . ? — — h serligen icke sdäldt sig sjelf jemnbördigt med Sverge, samt att vi således icke i det hanseendet hafva något att förlåta Norge; och om A.B. skulle vilja draga sig till minnes hvad som i de svenska tidningarne förekommit om unionsförhållandena, torde det icke mera misstaga sig om föremålet för det missnöje dermed, som i vårt land yppat sig. Det är missbruket af denna jemnbördighet, den egennytta och det öfversitteri, som norrmännen visa emot Sverge, som öfverklagas. Hvad en och annan student kan ba pratat torde väl icke böra läggas en hel nation till last. Vi hafva aldrig förr hvarken hört eller läst något sådant, och det synes oss besynnerligt, att A.-B. vill sramdra ga yttranden, sådane som de om Norges qväsande genom Finland, då, ehuru enstaka och tanklösa de än äro (förutsatt att de någonsin blifvit fällda), de likväl af norrmännen kunna begagnas till svepskäl emot allt deltagande i kriget och till bevis på våra förmenta amalgamationsplaner. För vår del skulle vi kunna meddela en version af Aftonbladets nationalkarakteristik, som, om äfven den icke kan anses vara allmångiltig, likväl ätminstone icke är helt och hållet gripen ur luften. (Forts.) —— 2 — — 2