Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 2

som alla hvar en i sin stad lefva uteslutande för sin Fonst och som dermed förena en sann bildning och en hjertlig vänlighet för den, som liksom jag icke kan annat än beundra andras verk. Och dock midt uti denna ljufva känsla salt det en tagg, som jag kände smärtsamt såra mig. Det var en tanke, som ofrivilligt trängde sig på mig: här på en främmande ort lefver då en så stor del af det som Skandinavien har i konstnärligt hänseende ryktbart, här omhuldas våra konstnärer af ett främmande, oskyldt folk, här verka de i sitt kall och här skapa de sig och det land, på hvars berg och i hvars dalar deras vagga stod, ett namn, och detta arma fosterland har då icke inom sina egna landamärer en vrå, hvarest dess söner kan så lefva och så verka för sitt sköna mål? — Du ler? men kom och se sjelf och känn sedan efter om icke en tår branner uti ditt öga! Och så efter asfskedet af alla dessa våra landsmän, följ mit Schnellzug genom det vackra Belgien och norra Frankrike till Paris, se ut genom vagnsfönstret när du genom allt vackrare trakter närmar dig den stora staden tills vagnarne ändtligen stanna och du sätter foten på den jord, som burit revolutionernas vagga. Nu efter fjorton dagars vistande i detta vår tids Babylon — hvad skall jag säga dig? Skalljag berätta dig. att jag fått mig ett litet rum i närheten af Champs Elysöes, att jag dag ut och dag in vankar omkring i den stora staden, för att se alla dess märkvärdigheter tills dess fötterna icke längre vilja bära mig, eller vill du i stället för dessa prosaiska saker hafva en poetisk beskrifning öfver Paris alla sköna promenader med sina sprutande fontainer, sina statyer, sina gröna träd och doftande blommor? — Ack! dertill är min penna för svag. Tag heldre då emot några strödda drag af hvad jag på dessa dagar beundrat. Hvad Napoleon HI än är för Frankrike i politiskt hänseende, för Paris har han dock gjort så mycket, att han der åtminstone bör förvaras i tacksamt minne. Han har fullbordat den så många gånger afbrutna byggnaden af Tuilerierne, så att de nu äro fullkomligt sammanbyggda med Louvern och nu förete ett helt, som i sanning är imponerande. Han har låtit inköpa de gamla fula qvarteren midt emot Tuilerierne utefter Rue Rivoli och der resa sig nu stora präktiga palatser, alla försedda med arcader, under hvilka fotgångaren går skyddad för regn och oväder. Han har låtit uppföra industripalatset, som väl pryder sin plats på Champs Elyses — jemte mycket annat till stadens förskönande, hvilket jag icke för ögonblicket erinrar mig. Jag vill dock icke förgäta att serskildt nämna, att han låter iståndsätta och till kyrka ånyo inreda La Saiute Chapelle — ett mästerverk i ren götisk stil — som sedan 1802 i! varit begagnadt till arkif för det närbelägna Palais de Justice. Serskildt äro vi utlänningar honom tack skyldige för det att han så ordnat visandet af alla samlingar, att man numera icke för att få se dem behöfver inträdeskort, hvilkas anskassande sordom var förenadt med stort besvar och mycken tidsspillan, utan öfver allt — med undantag endast af la sainte Chapelle och hötel de Ville — har tillträde endast mot uppvisandet af sina pass. Nu tager jag dig nolens volens med på ett besök i invalidhotellet, för att der se den store Napoleons graf, hvilken — en hel liten kyrka för sig — sannerligen rättfärdigar fransmännens något pompösa uttryck, att den är Europas skönaste monument, ehuru det å an dra sidan stötte mig för hufvudet att höra min ledsagare förklara, att det fattas penningar för att göra det fullkomligt färdigt. Så står sjelsva kistan med qvarlesvorna af den store kejsaren icke i den egentliga grafven, utan i ett kapell bredvid denna och man sade mig, att det skulle behöfvas en ångmaschin för att nu kunna sätta kistan ned i sjelfva grafkoret. Men innan man går ned i sjelfva grafven bör man först gå in och bese sjelfva hotellet och språka an de gamla invaliderne, som näst sin Gud icke veta af något större än sin kejsare — le grand empereur. — Gå sedan ned i grafven, der nu allt förvaras, som återstår af den man, som på sin tid rubbade veriden. Efter att så hafva hört hans lof af hans egna gamla soldater, skall du lättare fatta och djupare känna hela betydelsen af de hans egna