Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 2

som om skiljsmessan srån Rachel plötsligt mäste sprida mörker öfver hans hela lif. Likväl kände han, att han efter detta bref ej mer kunde eller finge försöka öfvertala henne. Ett afsked för hela lifvet måste tagas, och han beslöt att säga henne sitt farväl öga mot öga, ännu en gång trycka hennes hand för att känna tryckningen af hennes, och han gick med hjertat tyngdt af denna afskedets bittra smärta, som väl enhvar i någon dyster stund förnummit, genom den sommargröna skogen. Hvad hon talat, huru hon gifvit uttryck åt den smärta som fyllde hennes själ, — endast skogen hade hört det. Vindarne bortförde Rachels asskedstårar, orden förklingade i rymden. Walther aflägsnade sig åter, med hjertat uppfylldt af vild smärta; han stormade genom skogen, nedåt berget; der gungade, fastbunden vid stammen af en praktfull gammal bok, en julle på flodens boljor. Eichstadt lösband den och hoppade deruti, fattade det lilla rodret och öfverlemnade sig åt flodens makt, som här vildt rasade framåt mellan sina höga stränder. Uppe på höjden stod Rachel, hennes tårar runno, hon viftade med duken i hand, och hennes själ följde i hennes ögon den bortilande. (Forts.)