Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 2

hvilket också larer vara det enda arbete, som den store mästaren helt och hållet från början till slut ensam lagt hand vid. Ifrån dessa verk af en hädangången skyndade jag till Charlottenborgs slott, der de ved det kongelige akademie for de skjönne kunster offentlig udstilleda kunstverker, som under ett års tid från April månad 1854 blifvit af i Köphmn vistande konstnärer fullbordade, voro exponerade. Deras antal uppgick till omkring 250 stycken. Bland taflorna voro flera ganska vackra och af dem alla srapperade mig mest En lille Angst af Hansen Balling, som med sin nätta id — en flicka, som låser ett kärleksbref under det systern står på vakt — och sitt lyckade utförande gör ett behagligt intryck. En bekant från vår stad, G. Saloman, hade der äfven tvenne taflor, hvaraf den ena på ett särdeles lyckligt sätt framställer en fransk invalid, som af en liten flicka låter sig förelasas berättelser om kriget på Krim. Hvad i öfrigt udstillningen beträffar syntes den vara ganska väl och med omsorg ordnad. Beklagligtvis existerar det — som du kanske vet — i Köphamn tvenne s. k. skolor i målarekonsten: den blonda och dn brunetla, hvars förkämpar, å båda sidor ganska skickliga män, naturligtvis förklena hvarandra. Ätt ingå i något resonnement om de båda skoIorne, eller att söka afgöra den enas företräde framför den andra, är icke min sak — men roligt föreföll det, att på expositionen se de brunetta medlidsamt rycka på axlarne åt de blon das taslor, och de sednare soraktligt skratta åt de förras verk. Och nu återigen ett hopp från Köpenhamn öfver Hamburg, som i parenthes sagdt, är ditt eget goda Götheborg i förstorad, och kanske bör jag, åtminstone hvad stadens yttre utseende beträffar, också säga förbättrad upplaga, öfver Han nover m. fl. små tyska städer, hvilka jag alla endast genomreste, till Dässeldorf — och sannerligen till en i alla hänseenden trefligare stad kan jag icke bjuda dig. Hvad först dess yttre angår, så vill jag säga dig, att sjelfva staden är utmärkt vacker med en vidlyftig och väl underhållen Hosgarten i sin midt, från hvars höjder man har en herrlig utsigt öfver Rhen, som på föga afstånd rullar sina majestätiska vågor. I denna park, anlagd af Weyhe, hvars statye också pryder den, är nu ett litet schweitzeri, och som här redan är full vår och alla träd och buskar utslagne, kan du sätta dig i dess skugga och lyssna till hvad du aldrig förr har hört — näktergalarne, som i mängd slå sina vackra toner i de höga träden. Men du finner i D:rf något, som kännes än angenämare för ditt svenska hjerta, och det är en koloni af skandinaviska landsman, hvilka alla emottaga dig på ett hjertligt och sosterlandskt sätt, som jag alltid tacksamt minnes. Kolonien räk nar nu nära 80 medlemmar och bland desse se här några korta upplysningar om en del: Tidemand, som är gift och för allvar bosatt här, om hvars europeiskt bekanta målningar, al hvilka jag har såg Haugianerne? och ett ännu icke fullt sardigt stycke, Utvandrare, som taga afsked al sina gamla soraldrar, jag endast kan säga, att de göra intryck, som aldrig förblekna. Nordenberg och Edv. Bergh, som båda nu snart resa hem för att gista sig och sedan slå sig ned här och som nu hade flera goda taflor i verket. Albert Bergh (en son till hofsångaren), som är dölstum, men vistas här for att utbilda sin talang i landskapsmålning, hvaruti han efter kännares intyg gjort betydliga framsteg, och af hvilkens taflor jag såg trenne, deraf en, föreställande inloppet till Stockholm, synnerligen föll mig på läppen. En norsk fröken Schreiber och en svensk fröken Ribbing, som, ehuru ännu mycket unga, allmänt berömdes för sina lofvande anlag. Dessutom Fagerlin, känd och berömd porträttmålare, Nordgren och Wennerberg, historiemålare, m. sl. Bland härvarande svenskar må jag särskildt nämna en Götheborgare, pianisten Lindhult, som med sitt älskeliga väsende och sin musikaliska talang gjort sig omtyckt och värderad af alla. Hela denna lilla koloni förer nu ett angenämt och behagligt konstlif, icke endast inom sig sjelfva, utan inom de flesta samiljerna i staden, hvilken nästan uteslutande är bebodd af rikt folk, som lefva på sina penningar och älska de sköna konsterne, samt sålunda i sina hus gerna se våra lands män. Du kan också icke föreställa dig huru treslist och angenämt de tvenne dagar förflöto, som jag tillbragte i D:f i kretsen af landsmån,