Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 2

dylikt offer; du är för stor, för god, för manlig för att sätta din lycka i egandet af en qvinna; du kunde afstå från din lycka, då pligt och heder syntes fordra din förening med Wanda; du skall äfven, för din Rachels pligts och heders skull, kunna försaka. ,Lef väl, och bär med mod skiljsmessans smärta; äfven jag skall ej duka under för den. Blickande upp till Gud, finner jag minnet af dig bredvid allt godt, skönt och stort. Jag har känt dig, det är nästan lycka nog för ett helt lif; vi hafva älskat hvarandra, och egandet är ej nödvändigt för att fylla hjertat med den sällhet, som, liksom ljuset, förklarar allt på jorden. Farväl, farväl, göm minnet af mig i ditt hjerta; du kan det, ty detta minne är rent och slacksrut, må dit förbli så för dig. Blif lycklig vid sidan af en god maka; den judiska flickan får ej tillhöra dig, men hon får och skall älska dig, evigt älska dig, och hennes känsla skall endast vara underkastad den förändring, som tiden utöfvar på hvarje mensklig känsla; smärtan skall förgå, men minnet förbli osorandradt. Gud vare med dig i tid och evighet. Rachel. Det papper, på hvilka dessa ord voro tecknade, lät ej ana de strider under hvilka de voro skrifna. Ingen flack af tårar, ingen darrning förrådde dem för den man, som, läsande