Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 1

I stranden med dess gräsmattor, tradrötter och grenar. Han hörde det ej; i hans bröst herrskade ett vildare uppror än i naturen. Den tanken stod framför honom, att den sköna, adla, honom så kärleksfullt tillgisna qvinnan kunde vara förlorad för honom, och han kunde ej fatta, ej fördraga denna tanke. Ännu en gång samlade Eichstädt sin kraft, drog Rachel till sig i den lilla fönstersmygen, och hållande hennes hand i sin, började han med flygande pulsar tala om sin kärlek, om deras gemensamma framtid, om ålderdomen, som skulle finna dem hjerta mot hjerta, hand i hand. Rachel gret icke längre, hennes ögon blickade ej mer upp efter tröst och kraft. En ljungeld brann i dem, och hennes hand hade blifvit kall. : ÖU Hör mig! sade hon, då Eichstädt, utmattad och väntande på hennes svar, tystnade. — Säg ja, säg ja, min Rachel, ropade han, häftigt upprörd. — Icke nu, icke i dag kan jag bestämma öfver vår framtid, o min vän, svarade hon, förande hans hand till sina läppar. — Låt från och med i dag ännu ett år förgå, under hvilket du kan öfverlägga om du hela ditt lif sigenom skäll såsom din maka kunna högakta sen qvinna af ett för dig sremmande, af alla