Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 1

AHAALCAA — — —2 vapenmakt medverka till upprätthållande af vår nationella sjelsstandighet och territoriala integritet; att de, utom subsidier och en stor arme till vårt understöd, förbinda sig att, i mån af vapenlyckan, medverka till en få; ändrad maktfördelning kring Finska viken och Östersjön, samt att Åland måste tillfalla Sverge, och Finlands angelägenheter ordnas på el för detta land och Skandinavien (således äfven Sverge!) fördelaktigt sätt. Hvem inser icke att detta är något helt annat, än att icke betinga sig några fördelar, och att blott begära ett deltagande i rådslagen? — Det är i sjelfva verket snarare mera än mindre än det vi ansett böra påyrkas, och när man dertill lägger Aftonbladets bestämdt uttalade motvilja emot anstistandet af en ny. union, liknande den norska, samt att detsamma förklarar sig icke anse Finlands införlifvande med Sverge såsom hvarken -omöjligt eller absolut orimligt finnas i sjelfva verket icke några våsentliga skiljaktigheter emellan de af oss yttrade åsigter och dem, hvilka A.B. nu uttalat. Men i uppfattningen af fäderneslandets intressen i striden emot Ryssland kunna vi icke helt och hållet instämma med Aftonbladet, hkasom vi anse dess omdöme om Svenska nationalkarakteren lika falskt, som för denna förnärmande. Ingen bestrider vigten af Rysslands försvagande såväl för Sverige som för det öfriga Europa; men det är, efter vår tanke, att se sakerna alltför ytligt, då man härleder allt ondt från Ryssland. Man säger att det är Ryssland, som krossat Polen och Ungern, som i alla länder qväfver samhällsutvecklingen och upprätthåller godtycket och kastföreträdena m. m. Det är sannt, men blott till en del. Ryssland har varit medlet, men grunden till allt detta ligger djupare. Huru har Ryssland kunnat besegra Polen och Ungern? — Genom de vestra makternas vankelmod och liknöjdhet! Om England och Frankrike, elier blott endera af dessa makter, med allvar och kraft motsatt sig detta våld, hvem kan betvisla att det hade uteblifvit? Yttrade icke sjelfva anstiftaren af den ovärdiga delningen af Polen (Fredrik II): ,Om jag vore Kung i Frankrike, skulle icke ett skott få lossas i Europa, utan min vilja? — Det är sannt att Ryssland lider af en omatlig eröfringslystnad, och att det städse är beredt att med sina legioner understödja förtrycket. Men det är icke Rysslands styrka, som är farlig, utan de öfriga makternas obeslutsamhet och oenighet, och så länge icke en bättre anda vaknar hos regeringar och folk, eller de sednare förmå fatta regeringstömmarne med egna händer, skola aldrig hvarken eröfrare eller förtryckare saknas, om äfven Ryssland kunde styckas i så många delar, som alla dess grannar skulle önska. — Vi ha nyss anfört ett bevis för denna åsigt, och de båda Napoleonerne kunna lemna ett annat, alla andra exempel att förtiga. Det ar på samma sätt med Rysslands ,förlamande blytyngd öfver folkens frihet och sramskridande. Hvaraf kommer detta dess 5olycksaliga inflytande, hvar ligger den osynliga källa, ur hvilken de reaktionära bemödandena 1 alla länder härleda sina inspirationer och hemta sina medel? — Hos oss sjelfva! I solkens svagheter, fel och oenighet samt i regeringarnes egoism och motvilja mot demokratien. Om icke våra egna förhållanden hindrade det, om icke de individuella små begären vore mäktigare än sosterlandskärleken, hvad skulle — för att taga ett exempel från vårt eget land — hindra oss att erhålla en tidsenlig förändring i vår representation? Skulle icke våra stånd då kunna, hela czardömet till trots, förena sig om ett gemensamt förslag i detta ämne, och skulle väl regeringen, det ryska