Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 1

först sedan han, efter Solgers förtroliga meddelande, brutit sitt förhållande till Wanda: Som en blixt föll detta ord i Rachels tankars natt. Icke för hans, för hans lyckas skull, finge hon afsaga sig sina saders tro, ty icke för sin lycka hade han ansett henne för oeftergifligt nödvändig. Henne ville han lyckliggöra, belöna för hennes trohet, hennes od mjukhet, hennes sjelfförsakelse. Hon hade alltid älskat honom utan att hoppas på en förening med honom: hans dyra bild var henne städse nära som Guds tanke; den stod ren och klar bredvid allt godt, allt stort, den var nästan förverkligandet af gudomligheten i hennes själ och så skulle det förblilva. Hennes beslut var fast och orubbligt fattadt, redan långt innan det år förflutit som hon af Walther fordrat till sin pröfning. På sommaren tillskref hon honom följande bref: Farväl, min ädle och högsinte vän, du, som egde mod och själsstorhet nog att, emedan hon älskade dig, vilja till värdigheten af din maka upphöja pariasslickan, dottren af Israel. Lef väl för hela lifvet. Icke förr än landets lag förklarar äktenskapet mellan en kristen och en judinna för lagligt, kan Rachel blifva din. Jag kan, jag skall icke öfverge mina fåders tro. Född judinna, vill jag äfven dö såsom sådan. Icke emedan jag anser mina