Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 1

assalliga dottern af den judiska stammen. Förgälves sade hon sig sjelf att hvarje religionsform endast är ett yttre, samt att förlitandet på Gud och Hans kärlek är alldeles oberoende af Gamla Testamentets eller Talmuds läror. En bäfvande ångest lade sig öfver hennes sjal, en fasa liksom för något förfärligt, som, krypande allt närmre och närmre inpå henne, hotade kringsnärja henne med ormringar. Hon kunde ej sofva, och lyssnade till vindens hvinande, flodens sorl, till alla de obeskrisliga toner, i hvilka skogen klagar, då Guds väder fatta honom och hvilka endast så sällan ett menskligt öra förnimmer. Den soljande morgonen fann henne med feberhet panna, ännu alltjemt i det tillstånd, då tankarne sinsemellan anklaga och försvara hvarandra. O, hur ljuft lockade ej kärleken; hvilka förtrollande bilder af skänkt och emottagen lycka målade den ej för henne; hur insvepte den sig ej i medlidandets täckmantel och visade henne den älskade ensam, sörjande, tviflande och förtviflad om hon försakade honom. Men den unga judinnans rättskänsla, heder samt naturliga och ädla fromhet voro för starka för att hon ej skulle gå segrande ur denna strid. Walther sjelf hjelpte henne dervid, i det han öppet sade henne, att beslutet att taga henne till sin maka först sent uppstått hos honom,