Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1855, sida 1

Bii och Finland äga besolkningar rikt utrustade på förståndets vägnar. I moraliskt afseende kunna vi äga många lyten, såsom hos det ena folket dryckenskapsbegär, hos det andra öfvermod, hos det tredje tjurhufvighet, m. m., men genom alla de fyra nationalkaraktererna går en tråd af redbarhet och godsinnthet, som utgöra karakterernas kärna, under det lyckligtvis de alltför väl kända nationallytena utgöra ytans kanter, som endast behöfva afslipas af den högre och renare bildningen. Folk begåfvade med sådana själsegenskaper äga rätt till en högre plats, äfven om de skulle vara underlägsna i materiellt hänseende. Men äfven denna sednare underlägsenhet är ej så farllg, som man föreställer sig, hvad sjelfva folken angår, blott de styras af goda och kraftiga regeringar. Historien känner hvad Gustaf den II Adolfs lilla hop uträttade, och fastän det nu ser mörkt ut, vore det väl ej omöjligt, att Europa åter kunde få göra den erfarenheten. Men i den krigiska styrkan ligger dock ej ett lands makt, äfven om den för vissa ögonblick synes vara den mest rådande. Ett lands största makt kommer alltid att ligga i den allmänt utbredda nationalvälmågan. Och just i detta hänseende äger det s. k. ,fattiga norden så stora tillgångar, att få länder i Europa hafva att erbjuda något ditåt. Landet är sannerligen, såsom våra förfåder, som här slogo sig ned, ansågo det, ett godt land; men felet är att vi ej hafva gjort oss dessa rika hjelpkällor till godo. Vi skola emellertid hoppas, att den tid kommer, då detta skall ske, då allmän välmåga skall åt de Nordiska folkkrafterna gifva den saft och näring, som de tarfva, för att fullt utslå den bildningens blomma, som bör och kan växa upp ur Nordens -,ädla stam. Ar det väl då, fråga vi, förmätet af ett folk, som känner inom sig sådana krafter; som lefvande känner, att det har ett uppdrag att fylla i mensklighetens stora civilisationsarbete, och som dessutom icke är någon uppkomling på den platsen — är det väl förmätet af ett sådant folk, att tänka, att det kan och bör återtaga sin plats såsom stormakt i det europeiska statsförbundet? Huru den förening af Nordens stater, som utgöra vilhoret för denna nya ställning, skulle tillvagabringas och ordnas, derom vilja vi sjelfva för tillfallet ej yttra oss mer än så, att återföreningen med Finland naturligtvis skulle blifva krigets första vilkor. Foreningen med Danmark kunde endast uppstå derigenom, att Sverges konung eller thronföljare valdes till thronsöljare i Danmark, i st. f. den närvarande thronföljaren, som blifvit danska folket påtvingad. En tanke sådan som denna borde dock ej utgå ifrån Sverige, utan ifrån Danmark. Vi tro ock — och det t. o. m. med någon visshet — att det var ett ögonblick, då ett sådant val försiggått med största lätthet, men det dyrbara ögonblicket förspilldes och kan sedermera icke så lätt återvinnas. Det vore af stort intresse, att få höra något ord i denna sak ifrån Danmark, ifall man ej finner ämnet alltför grannlaga och ömtåligt. Emellertid torde vi böra lyssna till några ord i ämnet, uttalade i en tidning, som ligger Danmark nära och som med detta land står i mängsaldig beröring. I en uppsats, kallad , Nu eller Aldrig, en maning till Skandinaviens folk — yttrar en förs:e i Öresundsposten, ester en varm inledning följande: Sålunda vardt skandinavismens id rotad i dessa trenne folks hjertan, såsom en känsla, en aning om en framtida union äfven i verkligheten, i politiskt lif. Om således de skandinaviska ländernas läge, folkens naturell, språk och historia antyda att de behöfva hvarandra för att blifva starka och utveckla sig till en förädlad frihet och lycka, om en gemensam tuh gräns, samma mynt, mått-, måloch vigt-system, en gemensam öfverstyrelse o. s. v. påtagligen skulle medföra de största ömsesidiga fördelar, tycks redan håri ligga en fingervisning hvad väg folken hafva att gå. Den politiska fördelen af en dylik förening för såval norden som för Europa vilja vi med några ord antyda. — — —