Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1855, sida 1

tiskt, sjelsva hennes skönhet högre och renare. Om kärleken kunde inverka så på en qvinna, som, verldslig och fåfång, ej vågat en strid, ett offer för lyckan, hur måste den icke då förklara ett väsende af den högsinthet och själsadel som Rachel! Den unga judinnan hade under denna tid fört ett sällsamt drömlifs. Wandas förlofning med Solger lyfte en börda från hennes själ. Visserligen hade hon med ädelt förtroende litat på den älskades hjerta; visserligen hade hon aldrig hoppats att bli hans maka; men Eichstädt hade misstagit sig om han trott, att ryktet om hans förlofning med Wanda ej skulle hinna till Rachel i hennes ensamhet. Hvarför talade Eichstädt aldrig med henne om Wanda? Hade hon ej rätt till hans vänskap, hans förtroende, hon som så gränslöst älskade honom och aldrig gjort något anspråk på hans person? En aning, att arten af hennes kärlek vore oförstådd, började uppgå i hennes själ, beledsagad af fruktan för ännu andra olyckor än dem sörsakelsen medförde. Men nu stod Eichstädts bild åter i hela sitt gloriesken framför henne. Rachel tänkte sig sin framtid ända intill den aflägsnaste ålderdomen helt och hållet, uppfylld af en helig kärlek till den man, kring hvars hufvud hennes egen renhet fästat en