Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1855, sida 1

sina stjerneögon gladje i sjalen: ja tillvinkar dem tillochmed genom slöjan af de utaf stormen jagande molnen, allvarligt, men vänligt och kärleksfullt. I Januari var ett stort jagtparti föranstaltadt, och värdshuset i skogen hade blifvit bestämdt till samlingsplats för jägarne. Redan tidigt på morgonen insunno sig i den bistra kolden en del af desse; de öfrige anlände vid middagstiden. Det var ett muntert sällskap skämtande, lefnadsglade män, och ingen bland dem så glad som Walther von Eichstädt, hvilken kraftig som en ek stod bredvid den gamle Carrebos och med hög röst anordnade det hela, enär han egentligen var den, som uppgjort planen för jagtpartiet. Alla tågade, sedan de srukosterat, jublande derifrån, och skogen genljöd snart af skott och hallo-rop. Men innan ännu aftonen randats, blef det plötsligt tyst och en fjerdedels timma sednare kommo några jägare, bleka och tigande blickande tillbaka ifden snöbetackta skogen, ur hvilken ett sorgligt tåg närmade sig det lilla värdshuset. På en bår, som man i hast hopslatat af grenar och betackt med kappor, låg blek och liflös en menniskoskepnad, och då båren nedsattes, kunde Rachel ej längre hysa något tvifvel om att det var den man, för hvilken