Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1855, sida 1

klarare och tydligare söljderna af förtryckande och äfventyrliga styrelser än hela visdomen hos ranksmidande statsmän, hela hemlighetsmakeriet hos förslagna diplomater tillåter dem att upptäcka. Denna sednare klassens menniskor äro alltför ofta fallna för den föreställningen, att händelser, som direkt trätfa ett gifvet folks frihet och nationella oberoende, icke hafva något nödvändigt inflytande på andra folks belägenhet, och när de sågo Polen utstruket ur raden af lefvande nationer, sågo Ungern trampadt under fötterna genom en laglös förening af despoter och despoters handtlangare, sågo det sköna Italien reduceradt till det blotta geograsiska namnet, sågo Germanien särdigt att frambäras såsom ett blödande offer åt Herodias-prinsessors nyc ker; så trodde de att dessa och dylika händelser icke anginge Englands, Frankrikes och öfriga europeiska staters trygghet och välbefinnande. Dessa eländiga dyrkare af den eländiga hvardagsnyttan, fulla af den egna vrångvishetens söta vin, ryckte likgiltigt på skuldrorna och utropade med förnäm hjertlöshet: -livad angår allt detta oss? Icke äro vi satta att taga vara på vår broder! Men det går ett gemensamhetsband genom nationerna, och friheten är den stora menniskofamiljens gemensamma tillhörighet. Hvarhelst denna dyrbara egendom tillfogas nägon skada, går det en elektrisk stöt genom hvarje familjemedlems hjerta, och hvarje enskilds frihet) förminskas i samma mån eller förlorar i trygghet. Så isolerade än folken må synas vara från hvarandra, så är det alltid två elementer som i hvarje politisk skakning brottas med hvarandra — frihet och förtryck — och hvad den ena principen vinner, förlorar den andra. Häraf kunna vi förstå hvarföre, närhelst ett ädelt folk störtat ett offer för förtrycket, dödsropet från hans fallande bröder likt en ljungeld träffat hvarje god mans hjerta. Närhelst en nation föll, hörden j städse ett sorl af förtrytelse från den bättre delen af menniskoslägtet, ett skri af rysning från de ädlaste bland menniskohjertan, emedan sjelfbevarelsein stinkten hos enhvar berördes af en känsla ut-f sarans omedelbara närhet. Ett allmänt rop af medlidande och rysning genljöd genom Europa vid tidningarne om Polens och Ungerns undergång, ty faran som deraf härledde sig var af inga vanliga dimensioner. Det var en stockning af slumrande lava i djupet af denna vulkan, och ropet som upphofs vid dessa nationers fall var den ofrivilliga yttringen af en inspirerad profetia. Huru långsamt utvecklar sig ej händelsernas logik! Historiens fotsteg gäcka deras förväntan som vilja mäta händelserna med alnmått. Polen och Ungern föllo, och derföre att icke himlahvalfvet instörade med ens, derföre alt icke stjernorna slungades ur sina regelmessiga banor, derföre att jorden lugnt fortsatte sina dagliga hvålfningar kring axeln, derföre tystnade yttringarne af rysning och medlidande, och man slumrade änyo in på afgrundsbranten. Jag klagar ej deröfver, ty sådan är menniskona uren. De som stupade under tyngden af stora nationella olyckor beklagades för några ögonblick, betraktades derpå med likgiltighet, och kort derefter voro de alldeles glömda ; värre än glömda, understundom skydda såsom en börda och undvikna såsom en besmittelse. Men under det en sådan erfarenhet bestyrker menniskoslägtets svaghet, utväljer en kärleksrik försyn några vissa redskap, och de män den sålunda utkorat lyftas öfver den vanliga graden af menniskosjälens adel. I dessa få upphöjda karakterer se vi vår natur återlöst, våra anlag stärkta af de ädlaste grundsatser. Sådana män äro outtröttliga i sin vaksamhet, låta sig ej nedslås af gäckade förhoppningar, låta ej sina krafter slappas af förfelade ansträngningar. Hos dessa sällsynta menniskor finner ej brottet någon ursäkt af framgången. De hafva ej två slags moralisk måttstock — den ena för röfvare i lumpor, den andra för röfvare i purpur —, ett straff för den som mutar sig till röster vid omröstning i någon småstad, ett annat för en kunglig röfvare som lyckas lista sig till ett folks samtycke. Dessa lätt räknade män veta att moralen icke är utesluten från statsklokheten; de hafva medlidande för olyckan, deltagande för den lidande och en känsla af broderskap för alla förtryckta. Hos sådana karakterer äro dessa känslor inga flyktiga och öfvergående rörelser, uppväckta af plötsliga händelser, utan principer för detas hela innersta lif. I dem, för att nyttja apostelens ord, lefva de, röras och hafva sin varelse. En af de ädlaste och renaste af dessa karakterer var den man, hvars minne vi i afton äro samlade att hedra. Kossuth slutade sitt tal med följande ord: I min tanke ges det intet bättre medel att hedra nans (Lord D. Stuarts) minne än att följa hans exempel. Likna honom kunna vi, öfverträffa honom allrig. Jag var för några dagar sedan närvarande vid tt möte som hade samma ändamäl som det värvaande; jag torde ha någon rätt att ej för strängt belömas, om jag bekänner att den tilfredsställelse jag vemtar af detta tillfälle ej är utan en skugga af djup nelankoli. Den tanken tvingar sig på min själ, att få f dem, som nu äro samlade för att gifva en byllning f pris och beundran åt minnet af mannen sedan han ar död, hade befunnits förenade med honom i de äda och lysande ansträngningar han fullföljde medan an var i lifvet. Om alla de, som önska att betala n gärd af kärlek och beundran åt lord Dudley Sturts minne, hade understödt honom i hans bemödanen, hade underlatiat hans sträfvanden för att kasta lglands vigt i den materiella rättvisans vågskäl, hu—7X!— f— XXXXXXzWNLEsEOESEEE —— ina stjerneögon gladje i sjalen: ja tillvinkar lam tilÖO-hman aoannaAm .. ph