Dessa hånfulla ord hade ej undgålt den unga judinnan; hennes hjerta slog ett ögonblick häftigt, och det bidrog ingalunda till hennes lugnande, att fru von Werder högt och utan undseende, ehuru på franska, sade: Den der judeflickan är temligen vacker! Denna morgon lärde den unga Rachel att äfven i skogen, äfven i modershemmet hennes lif ej skulle förbli fritt för kränkningar, och visade henne, att hennes föresatser om undergifvenhet ej voro tillräckliga att stålsätta hennes hjerta mot smärtan af desamma. Likt ett knifstygn gick hvarje föraktligt ord genom hennes själ, men det efterlemnade ingen bitterhet, intet spår af hat eller agg. — Tillochmed sådane kristne, hvilka genom sitt stånd och sin uppfostran måste ega en bildning, hvars första vilkor utgöres af fördragsamhet med ömsesidiga förhållanden, se i den stackars judeflickan en varelse, som står utom samhällslagen — så tänkte Rachel efter den scen vi nyss skildrat; hur skulle jag då kunna förvånas öfver ett dylikt beteende af den obildade och ringare? Emellertid hade den enkla gärd afartighet som Eichstädt egnat henne, qvarlemnat ett oändligt välgörande intryck hos henne. (Forts.)