Den il Maj. Ibland de många anekdoter, som blifvit berättade ifrån den s. k. jernvägsriksdagen, som hölls i Mariestad den 2 sistl. Mars, var äfven den, att vid uppgåendet till sammankomsten en person i förbigåendet hörde tvenne beskedliga bondgubbargä och mumla öfver för sig sjellva likasom en utanlexa, som de sökte inprägla i minnet. Vid närmare esterhörande befanns . denna utanlexa vara: ,Öster om hillingen!Öster om Billingen. och oupphörligt ,Öster om Billingen I — Förklaringen till denna gåta erhölls, då grefve Gösta Posse uppträdde med sitt pathetiska yttrande, bland annat förklarande hurusom han vore ombud för flera tusen hemmansagare på sin ort, vid slutet af hvilket yttrande, likasom på ett gifvet öfverenskommet tecken, en massa af den närvarande allmogen i korus utropade: Öster om Billingen! — Scenen lärer varit rätt dramatisk, ehuru effekten blef något mindre än sannolikt päraknadt var, då den röjde allt för tydliga spår att vara på förhand uppgjord. Hela denna mycket omtalade historia har hittills hufvudsakligen varit föremål för skämt. Men nu höres oförmodadt ett eko af samma opinionsyttring, samma beställda rop: ,Öster om Billingen!, ifrån ett håll, som gör detsamma förtjent af mera allvarlig uppmärksamhet. Detta rop har nu nemligen börjat genljuda i det sista häftet af Ställningar och Förhållanden, på det sätt, som måste tillhöra denna författare, att han ej blott med mycken skicklighet upprepar sin lexa och varierar den med åtskilliga andra lexor, som väl skola gäl: la för motiver och som färgläggas med åtskilligt hjertnjupet tal om den ort, der förs:ns pvagga stått, och den, som varit eLett fält för hans yngre års offentliga ersarenhet? — utan ock angriper dem som förordat andra banor än den ,Öster om Billingen, med dels de vanliga otidigheterna, såsom att de äro höns, o. s. v., dels insinuationer att deras mening varit föranledd af s. k. tumningar, o. d. Hade den gamle bekante sörs:n åtnöjt sig med att upprepa grefve Posses lexa, och uttanja den med vare sig ömma eller starka variationer, så hade man kunnat låta honom göra detta i godan ro, tänkande att arbetaren är sin lön värd, Åman bör ej binda munnen på oxen då han tröskar, 9. s. v., men då han ej aktat för rof, att med vanlig, men derföre ej ursäktligare framfusighet och oförsyntbet stämpla dem som uttalat en annan. n. b. oköpt mening, såsom de der handlat af samma motiser som han sjelf — detta allt förmodligen i den sjelfförblindelsen, att ingen vågar svara på hans tal, derföre att man ej på länge bemött detsamma annat än med föraktets tystnad — då bör han åtminstone från något håll tillrattavisas, och erinras om, att fast man spelat bankrutt på allmän aktning och anseende, så har man dermed icke köpt sig privilegium att ostraffadt få angripa hvarje annan menniskas heder och ära. Väl är det sannt, att angreppet i hans mun är ganska oskadligt och icke betyder stort mer än liknande angrepp ifrån det illa kända blad, hvaråt han välvilligt lånat och förmodligen ännu lånar sin penna; men det är dock nödigt att någon gång blotta halten af ett slikt skriltställeri, icke för att göra varan billigare — ty de som vilja köpa den, må ock få betala — men för att stämpla det såsom det förtjenar. Vi hade tänkt, att efter denna lilla utgjutelse af en harm, som länge legat oss på hjertat, ingå i ännu en vederläggning af de skäl, som förf:n till ,,ställningar och förhållanden! omtuggat efter andra, förut vederlagda yttranden, men då sakens afgörande är öfverlemnadt åt män, till hvilka man kan hysa det fulla förtroendet, att de skola grunda sitt beslut på sakkunskap och ovald, så torde sådant ej va ra af nöden. — Förf:ns rop ,,Öster om BilFN —— 2 AROR