tjena dem. Carrebos, fru von Werder, Wanda och Eichstädt togo plats vid det bord som Rachel dukat. Här var den unga judinnan icke längre nicce till den rike herr Moses Behrend, i hvars hus äfven förnämare personer än de här närvarande umgåtts med henne som med en jemnlike, utan dotter till den sattiga judiska vardshusvärdinnan. — Vill ni, mitt barn, skaffa oss litet friskt vatten till limonad, sade fru von Werder till henne. Rachel uppfyllde denna begäran, i det hon intog vatten i en nätt mugg, glas på en bricka samt thskedar i en liten korg. Men hon hade, för mycket litande på sin behändighet, tagit en alltför stor börda på en gång, och medan hon bemödade sig att ordentligt ställa alltsammans på bordet, gled korgen ur hennes hand och thskedarne föllo på golfvet. Eichstadt skyndade upp, lutade sig ned och räckte med en bugning skedarne åt den djupt rodnande flickan, hon tackade med blygsamt behag. Fru von Werder klämde lorgnetten i ögat samt betraktade sin slägting och Rachel med märkbar förundran. Men Wanda tillhviskade honom sakta: — Nå det tillstår jag, min kusin; du kommer i ridderligt väsende allt närmre och närmre den ädle Don Quixotte, som gjorde värdshusflickan i Tobosa till prinsessa.