Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1855, sida 1

— Är detta icke Fourcards portratt? frågade han, i det han utblåste ett tjockt rökmoln mot taslan. Hans syster svarade jakande. Tribert betraktade ännu en gång taslan. — Den gode herr svågern var dock mer än lofligt ful, anmärkte han helt lugnt. Enkan och August darrade. De voro vane att vörda den aflidnes minne; nu blödde deras hjertan på samma gång, då de hörde sjömannens plumpa anmärkning. — Det är första gången, jag hör min fars anletsdrag sålunda bedömmas! yttrade den unge mannen lifligt. Och det förundrar mig isynnerhet att få höra något sådant af er, som väl känt honom så noga, att ni bör kunna återfinna dragen af hans ädla själ uti hans bild. — Ja visst! återtog kaptenen i en likgiltig ton. När allt kommer till stycket, var det dock en hederspascha. — Min herre! utbrast August, som rest sig och var helt blek af vrede. Madame Fourcard fattade hans hand. — Kom, min son! yttrade hon med sorgsen värdighet. Alldenstund man här icke inser, hvad man är skyldig de döde, så låt oss åtminstone visa, att vi veta, hvad vi äro skyldige oss sjelfva. Och utan att låta kaptenen säga någonting