Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1855, sida 1

— —— — — vänta. Detia är att beklaga och äfven förundransxärdt då det just ligger uti arbetsgifvarnes eget intresse at kunna erhålla ordentliga och pålitliga arbetare. Möjli gen föreställer man sig arbetsbyrån såsom en anstalt der man alltid kan påräkna att erhålla arbetare oct blott söker den då man icke annorstädes kan få arbe. tare, men deruti har man orätt, ty huru skoll byrår kunna fästa arbetarne vid sig om man icke bar arbete alt anvisa dem, och huru skall detta låta sig göra om arbetsgifvare blott anlita byrän då brist på arbetare inträffar. Följden torde blifva att när arbete saknas komma arbetarne och sordra arbete, och när brist på arbetare inträffar komma arbetsgijvare och fordra arbetare och resultatet måste blifva att ingendera kan tillfredsställas. Fattigsörsörjnings-direktionen, som anser arbetsbyrån för ett godt medel i den preventiva delen af fattigvården, anser sig böra uppmana samtlige arbetsgifvare att så mycket som ske kan anlita densamma, för att sätta den i stånd att uppfylla sitt ändamål, som är att förbättra arbetarens moraliska oeh ekonomiska tillstånd. Det både bör och skall lända hela samhället till gagn. Då en sjukdom, äfven en icke svår, hos arbetaren, synnerligen i de fall då han är familjefader, ofta lägger grunden till familjens obestånd och fattigdom, har man alla skäll att såsom ett ganska verksamt medel emot det elände som framkallas af sjukdomar, förorda inrättningen utaf en Sjukhjelpsförening för arbetare. Direktionen, som tagit del utaf ett år 1849 utgifvet förslag till ordningsstadga för en dylik förening i Stockholm, har funnit den ganska begrundansvärd, och tvekar icke att på det högsta tillstyrka grundläggande utaf en dylik inrättning här i staden. För att den skall vinna framgång är det nödvändigt, att de personer, hviika den egentligen intresserar, äfven fatta förtroende derför, och man bör derföre som en förberedande åtgärd söka att hos arbetarne frambålla fördelaroe utaf sjukhjelpsinrättningar. Detta borde icke vara så svårt, då här på platsen redan finnes en sådan, nemligen för arbetarne vid Keillers mekaniska verkstad. Hvarje arbetare betalar der till sjukkassan 24 sk. bko i månaden och erbåller under sjukdom 16 sk. bko om dagen, samt vid tillfälle af dödsfall, begrafningsbjelp. Den omnämnda stadgan för sjukhjelpsföreningen i Stockholm uppställer som princip, att hvarje delägare bör såsom årlig afgift erlägga en och en half veckas sjukhjelp, så att delägare som önskar att i sjukhjelp erhålla 2 rdr bko i veckan betalar i årsafgift 3 rdr hko. Detta är mindre än som betalas vid Keillers verkstad. Dessutom bör hvarje delägare med 24 sk. bto om året bidraga till förvaltningskostnaden. Denna berättelses inskränkta omfång förbjuder direktionen att närmare utveckla denna ide, men man hoppas att personer, som inse nyttan af densamma, skola laga saken om hand och söka verkliggöra den. Man finner af det framställda huru omfångsrik denna fråga är, huru många de medel och krafter äro, som tagas i anspråk, då det gäller, att till bergning och bildning höja den ännu, i vårt likasom i de flesta länder, djupt nedtyngda kroppsarbetarens talrika klass, utan hvilken upplyftning vi aldrig skola komma utur fattigförsörjningsväsendets frätande krafta och utan hvilken vi ej äga rätt att anse oss lefva i ett civiliseradt samhälle, emedan det samhälle ej är civiliseradt, hvarest det stora flertalet af befolkningen dväljes i råhet och elände eller på dess brant. , Ett hufvudmoment i alla sträfvanden att komma till ett bättre är dock en rätt anordnad folkundervisning. Af allt hjerta instämma vi uti direktionens vackra slutord, nemligen i uttryckandet af den förhoppning, att de frön som blifvit lagda till nyttigaj företag, åsyftande samhällets och medmenniskors välfärd, icke må försvinna, utan under fostrande händer uppspira till herrliga och välsignelserika skördar.