Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1855, sida 2

anstälda förhören, i närvaro af inrikesministern och polispresekten, skall han säsom bevekelsegrund för sitt dåd hafva uppgisvet, att han den dag då Rom intogs af Fransmännen 1849 svurit en ed att döda Louis Napoleon, som anbesalt tåget emot Rom. Det berättas att han vid attentatet hade på sig en dubbelpistol (den med hvilken han aflossade de begge skotten), tvenne pussertar, en dolk och 100 francs i guld. Hans pass var sardiniskt, hans dubbelpistol, enligt hvad det försäkras, engelskt fabrikat, och hans hatt ny samt köpt i London, hvaraf man supponerar att han kommit från denna hufvudstad. Han tycktes vara onikring 30 år gammal. Dessa detaljer äro hemtade ur en korrespondens från Paris i LIndep. belge. Andra finnas i Constitutionel, som i några mindre vigtiga omständigheter afvika från ofvanstående och till hvilka vi i morgon skola återkomma. För dagen vilje vi endast tillägga, att samma afton, som attentatet skedde, kunde de främmande sändebuden som till sina hof telegraferat händelsen, bringa kejsaren dessas lyckönskningar, hvilka expedierats samma väg. En telegrafdepesch har talat om ett häftigt anfall af Layard i underhuset d. 27 April på ministeren. Detta säger dock icke allt. Layards syftemål var ingenting mindre än att framkalla ett misstroendevotum emot ministeren och derigenom störta densamma. Till den ändan anmälte han besagde dag, att han med det snaraste ämnade föreslå åtskilliga, emot ministeren riktade resolutioner. Dessa skulle, enligt senare notiser förekomma d. 30 April. Ministeren sökte imellertid asvända den hotande stormen genom att samma dag i underhuset framlägga förslag till vidtomsattande reformer i militärväsendet. Regeringens ställning är ganska betanklig. Dess impopularitet har nära nog nått samma höjd som salig Aberdeenska kabinettets. Oppositionen gäller dock numera mindre de styrande personerna, än hela det bestående politiska och administrativa systemet. Times begynner äfven dela sina angrepp emellan ministeren och parlamentet; bladet hänleder uppmärksamheten på att nationens representanter förhålla sig tysta och likgiltiga, medan de vigtigaste frågor diskuteras i hvarje vrå öfver hela landet, och uppmanar derför parlamentet att upphöra med sin passiva rol. Sardinska ministeren har i det förutvetande att klosterlagen ej skulle gå igenom i senaten begärt sitt entledigande. Den nyssutnamnde krigsministern Durando har af kungen fått uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Detta val bevisar att ingen förändring är att befara i Sardiniens politik.