Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1855, sida 2

synen liknar menniskorna — den beskyddar endast de lyckliga! Aloisius Bakrer.Chevaliern blef förskräckt öfver detta bref. Det antydde, att den unge mannen fattat ett förtvifladt beslut, hvars utförande det kanhända allaredan icke längre var möjligt att hindra. Han skyndade ned till värdinnan, som bodde i bottenvåningen, och frågade henne, om hon ej sett Aloisius. Värdinnan försäkrade, att han ej var utgången, och chevaliern skyndade åter upp till vindskammaren. Dörren, som var reglad innanför, motstod icke länge hans anstrangningar att spränga den; men knappt var den öppnad, innan han förfårad stannade på tröskeln: den unge tysken låg på golfvet med hufvudet lutadt mot den ena handen, och ett syrsat, uppfylldt med kol, stod vid hans fötter. Chevaliern skyndade fram till honom, upplyftade honom på sina armar och bar honom ut på trappan, der värdinnan nu också kom honom till hjelp. Till all lycka voro Aloisius lifsandar ännu ej alldeles flyktade; den vård, som egnades den unge mannen, bragte honom åter till liss. Efter hand återkom hans medvetande; han kastade en vild och orolig blick på sin omgifning; men då han varseblef chevaliern, uppvaknade alla hans minnen på nytt, han reste sig hastigt, utstötte ett anskri, sam