Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1855, sida 1

de vara stadd i samma ärende som han sjelf men då han kom till hotellet, sick han veta att vicomten ej varit hemma på hela förmiddagen, utan helt säkert vore att träffa på rouletten. Oaktadt chevaliern hyste den största motvilja sor spelhuset, och oaktadt han aldrig hade satt sin fot inom ett dylikt, tycktes det honom dock nu, att denna hans afsky borde vika för den trängande nödvändigheten. Herr de Raullac kunde ju hafva spelat med tur, hvilket ganska ofta var fallet, och i den händelsen var det intet tvifvel om, att han ju skulle låna ett oppmärksamt öra åt hans anhållan. Chevaliern beslutade sig således att gå in i salen, der den emigrerade adeln trängdes omkring det gröna bordet. Han varseblef snart vicomten, som just var inbegripen i ett mycket lifligt spel. Framför honom lågo åtskilliga små, rörliga och klangfulla berg af fredriksdorer, som omvexlande blefvo större och mindre. Då herr de Raullac varseblef chevaliern, gjorde han en åtbörd af öfverraskning och utropade: — Det är, på min ära Roquincourt ... Men hvad i all verlden har kunnat föra vår Cato hit i denna håla? — Jag ville gerna tala med er! svarade chevaliern. — På ögonblicket skall jag vara till er tjenst!