Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1855, sida 1

Men, jemte det man sålunda blifvit nödsakad erkänna det misstag man begick, när man i London utan Wien icke motsatte sig fördraget i Åbo och lät Finland öfverlemnas åt Ryssland, inser man äfven att man funnit sig sviken i den föreställning, hvarifrån man då utgick, att Norge skulle återgifva Sverige den kraft, som det genom Finlands förlust beröfvades.) De i norska tidningarne synlige utgjutelserne af en småaktig ångest för hvarje Sveriges maktförökning och en synnerlig ovilja emot alla utgifter för ett krig, som möjligen kunde lända förbundsbrodren till gagn, hafva slagit utlänningen med häpnad och ändtligen öppnat deras ögon för resultaterne af den förening, som Sverige ingått med Norge. Man inser att vi derigenom erhållit mera en medtäflare än en förbundsbroder, och denna tanke har omedelbart födt en annan, den att diplomatien måste godtgöra sitt fel — icke förnya det. Ostersjö-expeditionen, heter det uti den af oss nyss citerade, märkliga artikel-serien i Allgem. Zeitung, har tvungit Europa att jemföra omfånget af Sveriges magt med dess naturliga, europeiska uppgift, och följden blef att den förra funnits för ringa. Det är utom all fråga att Sveriges allmänna ställning i Europa går ut på att bilda en motvigt mot Rysslands envälde på Östersjön. Man hade antagit, att en stat, som så ofta ensamt segrat öfver Ryssland, väl borde vara i stånd att, med litet understöd af de öfriga makterne, åtminstone till en tid göra Ryssland motstånd. Man har nu måst erkänna, att man misstagit sig. — Detta erkännande är paradt med ett annat. — — — — Norge är för Sverige ingen makttillökning, och Sverige har genom förbindelsen med Norge icke blifvit mera egnadt att uppfylla sin allvarliga och svåra kallelse. Det är klart att, sedan Östersjön blifvit ett oppet haf, Ryssland kan, endast genom en ytterligare utveckling af sin landmakt vid Östersjön, undanrödja svårigheten att till sjös hålla stånd emot vestern. Det enda land, der Ryssland kan vinna en sådan ersättning, är Sverige. Men Sverige är oförmöget att göra Ryssland motstånd och skall, under den nuvarande maktfördelningen vid Östersjön, äfven förblifva det. Erkänner man derföre, att Ryssland äfven framgent måste hafva en motvigt vid Östersjön, så blir man med oafvislig nödvändighet drifven derhan att arbeta på en annan ån den nuvarande maktfördelningen vid samma haf, och dertill på en sidan, som har Sverige till medelpunkt, i det den gör detta land starkare till motstånd, utan alt betydligt öka dess ansallskraft. Det är således uppenbart att den Vest-Europeiska politikens intresse här faller helt och hållet tillsamman med vårt eget, samt att lika mycket som man erkänner nödvändigheten att af Sverige bilda en starkare östersjöstat, lika mycket måste man önska att se förhållandet emellan denna makt och de besittningar, vi kunna återvinna, regleradt, icke i likhet med det till Norge, hvarigenom man inser att Sverige icke vunnit ökad styrka, utan så att detta ändamål uppnås. Skulle då vi sjelfve allenast arbeta deremot, utan att ens hafva den ursäkt, i hvilken man annars hos oss söker hölja sin liknöjdhet för fosterländska intressen, att vi hafva några allmännare och (naturligtvis) högre till syftemål! Sedan man sålunda visat, huru man i vestra Europa betraktar Sveriges ställning, och hvilket mål man der uppställt för sin politik i afseende på detta land, torde läsaren lätt inse, huru skarpsinnig och, framför allt, huru Svensk den varning är, som A.B. gifver att vi icke må framställa några fordringar på materiella fördelar af vårt deltagande i kriget. Det skulle ) Se en uti ÅAllgemeine Zeitung under Oktober månad sisu. år införd artikelföljd under öfverskrift: stersjön. kärlekshistorien. Men allt var förgafves. Det gifves slag af olyckan som förstöra och tillin