Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1855, sida 1

plötsligen slutas emellan sig och det väsende, de mest älskat på jorden — hvilka setat vid dess tröskel, liksom utestängda i en kall och ödslig verld, hvarifrån allt som var dem kärast och dyrbarast dragit hädan. Men fasan vid en sådan graf! så hemsk! så vanhedrad! Der fanns ej något för minnet att dröja vid, som kunde mildra skiljsmessans smärta, ingen af dessa ömma, fast sorgliga omständigheter, som förljufva skådeplatsen för afskedet, ingenting, som förmådde upplösa sorgen i dessa välsignade tårar, sända, liksom en himlens dagg, att uppfriska hjertat i den qvalfulla afskedsstunden. Hennes belägenhet var så mycket smärtsammare, som hon genom sin olyckliga böjelse hade uppväckt sin faders missnöje och var biltog från sadernehemmet. Men kunde vänners deltagande och ömma bemötande hafva skänkt någon lindring åt en själ så djupt nedslagen och krossad af ödet, hon skulle ej hafva rönt någon brist på tröst, ty det irländska folket är ett folk af ädel, lättrörd och finkänslig karakter. Den mest grannlaga och välvilliga uppmärksamhet visades henne af rika och ansedda familjer. Hon blef införd uti sällskapslilvet, och man försökte genom allehanda förströelser och nöjen att skingra hennes sorg, och bortvända henncs tankar från den tragiska