Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1855, sida 1

kärlekshistorien. Men allt var förgafves. Det gifves slag af olyckan som förstöra och tillintetgöra själen, som genomtränga sjelfva sällhetens lisselement och förtorka det, för att aldrig åter skjuta knopp eller blomma. Hon vägrade ej att besöka nöjets tummelplatser, men hon kände sig derstädes lika ensam som i djupet af en öken. Hon vandrade omkring under dystert grubblande, synbarligen känslolös för den yttre verlden. Hon bar inom sig ett ondt, som gäckade alla vänskapens tillgöranden. Den person som berättade mig hennes historia hade sett henne på en maskerad. Det kan ej finnas någon anblick af en långtgången olycka mera smärtsam och rörande, än att träffa den på en sådan scen. Att finna den vandrande lik ett spöke, ensam och sorgsen, der allt rundtomkring är glädje — att se den utprålad med lustiga grannlåter, och af ett så blekt och sorgbundet utseende, som om den förgäfves försökt att narra det stackars hjertat, att blott ett ögonblick glömma sorgen! — Sedan hon genomströfvat de praktfulla rummen och den gladjeyra hopen, med ett utseende vittnande om fullkomlig själsfrånvaro, satte hon sig på trappstegen till en, al orkestrarna; och sedan hon en stund sett sig omkring med en irrande blick, som tillräckligt