Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1855, sida 1

komma pulsarne att slå snabbare, och låter lifvets flod i friska strömmar svalla genom ådrorna. Hennes lugn är förbi — sömnens ljufva vederqvickelse förgiftas af melankoliska drömmar — den snåla sorgen dricker hennes blod, till dess hennes försvagade kroppshydda dukar under för den obetydligaste yttre anledning. Sök efter henne om en kort tid, och du skall finna vänskapen gråtande vid hennes förtidiga graf, undrande att hon, som så nyss lyste i hälsans oeh skönhetens hela strålglans, skulle så hastigt gästa mörkret och maskarne. Man skall berätta dig om någon vintrig kyla, någon tillfällig opasslighet, som nedlade henne på sjuksängen — men ingen känner den själssjukdom, som på förhand undergräft hennes styrka och gjort henne till ett så lätt byte för härjaren. Hon liknar ett ungt träd, lundens stolthet och prydnad; behagligt till sin gestalt, strålande i sitt rika löfverk, men med masken gnagande vid sitt hjerta. Vi finna det oförmodadt aftynande, just när det borde vara som friskast och yppigast. Vi se det sänka sina grenar mot jorden och fälla löf efter löf; tills det förödt och borttrånadt, faller äfven i den lilla skogens fridfulla lugn; och när vi grubbla öfver den sköna ruinen, söka vi förgafves erinra oss den storm eller åskvigge, som kunnat slå den med förders. (Forts.