komma i krig. Om vi derester med ruinerade finanser och en förstörd krigsmakt m. m., sjun. ka i vanmakt tillbaka, synes i dess ögon sögbetyda; äran af vårt chevalereska uppträdan de skall förmodligen godtgöra allt. Det förekommer oss ganska besynnerligt, at en publicist, som endast med otålighet fördra ger andra tidningars yttranden om Svenska vapnens ära och Carl XII:s svärd m. m. samt knappt synes kunna finna nog skarpa ut tryck att klandra dylika fraser, icke sjelf aktar för rof att använda långt mera braskande termer, då han vill göra en af sina älsklingssatser gällande. Ehuru ofta och sträng! A.-B. fördömmer detta blomsterprat, såsom det en gång träffande benämnt vissa svärmande frasmakares utgjutelser, finner man detsamma likväl icke sällan begagna samma språk, och det just när det gäller att nationen borde med allvar och besinning öfverväga hvad dess väl tillhörer. För vår del tro vi att poötiska deklamationer i statssaker äro så olämpliga som möjligt, samt att fraser, sådane som de ofvanstående, borde i synnerhet undvikas, då man talar till en nation, som redan af naturen är alltför benägen att betrakta dylika saker ur en mera siorsinnad än klok synpunkt, och att anse landets fördelar såsom småsaker, de der äro ovärdiga en allvarlig uppmärksamhet. Vi tro icke heller att någon gerna använder detta skrifsatt i politiska ämnen, utan i en viss, om ock omedveten, känsla af bristande förnuftsskäl, och buru lätt kunna icke dylika fraser då inleda opinionen i en riktning, som författaren sjelf, vid närmare estersinnande, måste anse falsk och förderslig. Hvad är det nu, till exempel, Aftonbladet här förordat, om man söker på ren prosa öfversätta dess granna diktamen, om icke det att Sverige — ett land, som endast med svårighet kan bära sina närvarande bördor — skall underkasta sig tiosalddt större och i ett vidtutseende krig blottställa sig för omatliga förluster, utan att hafva försäkrat sig om någon slags godtgörelse derför, ja, utan att veta, om icke de nya, politiska kombinationer, som vid fredsslutet tilläfventyrs komma att uppgöras, kunna för oss blifva lika, om icke mera osördelaktiga, än de som nu äro för handen! — Det kan vara godt och väl att kriget fortsättes, och att vestmakterne garantera oss att det skall föras på ett kraftigt sätt, men om icke Rysslands territoriala inskränkning dervid fastställes såsom mål, skall denna förbindelse, på sin höjd, blott försvaga de stridskrafter, som Ryssland i närvarande krig kan emot oss uppställa, men på det hela dock vara oss till intet gagn. Så länge något bestämdt mål för kriget icke blifvit uppstäldt, skall ett fredsslut utan ära och fördelar kunna öfverraska oss hvad dag som heldst; ty det behöfves blott att man åberopar de stora offer i penningar och manskap, som man redan tillfogat Ryssland och att man redan vunnit det mål, man föresatt sig, Rysslands försvagande i tillgångar och auktoritet, för att med åtminstone skenet af bibehållen krigsära kunna draga sig ur spelet. Men om det kan ligga i Englands eller Frankrikes intresse, att strida blott för krigets skull, så kan sådant omöjligen ligga i Sveriges. Förhållandena äro icke likartade. Det kan för England och Frankrike vara fördel nog att hafva visat Ryssland sin öfvermakt och tvungit detsamma att för en längre framtid öfvergilva sina planer på Indien och Medelhafvet; men hvad skulle Sverige hafva vunnit, då det snöpligen droge sina trupper tillbaka från ett i sitt territoriala omfång sullkomligen okrankt Ryssland? — Vi behöfva icke fråga hvad det skulle hafva äfventyrat och förlorat. Denna skiljaktighet emellan stormakter af första rangen och en mindre stat har Aftonbl. äfven förbisett, då det anser en stipulation om deltagande i rådslagen vara för oss tillräcklig. Sådant kan visserligen låta säga sig, då fråga är om en makt, som stöder sig på en armå af 500,000 man, eller en sjömakt, sådan som Englands, m. a. o., så framt man äfven efter stridens slut kan ingifva sina bundsförvandter nödig respekt, men man känner alltför illa de stora och huru det vid dylika skiftesförrättningar går till, om man föreställer sig att de små staterne blott behöfva yppa sin önskan, eller deltaga i rådslagen, för att vinna gehör. Hafva de icke dessförinnan förskaffat sig vissa garantier, komma de säkerligen att vid en dylik kongress behandlas temligen sans sogon. Sjelsva konungarnes personliga närvaro förmår icke då utöfva något särdeles inflytande på besluten, såsom konungens af Danmark erfarenhet vid Wienerkongressen nogsamt bevittnar. Svenskt och norskt blod är alltför dyrbart, säger A.B., att spillas på äfventyrliga vågspel eller säljas för skenfagra förespeglingar; men svensk och norsk ära är alltför stor att tillåta vårt väpnade bistånd att säljas en sd ro MH — 1