Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1855, sida 2

I Friskytten läses följande uppsats, hvar andemening ölverensstammer med hvad föru blifvit i Handelstidningen uttaladt: Ällenaregeringeus följder. I hvarje stat, der i strid mot grundlagarnes anda och bokstaf Allenastyrelsen blifvit genom machiavellistiska konster införd och stadgad, hvarest det konstitutionella regeringssättet härigenom förvandlats till ett gyckelverk, hvarest de verkliga rådgifvarne med förtroende äro de som i hemlighet höras i sängkammaren, men deremot ministrarne vid konseljbordet, de ende af konstitutionen erkände råden, utan inflytelse och förtroende likasom utan förmåga, blott äro syndabockar, ett slags -Ansvaringar, lönade för att bära hundhufvudet för hvad den Allenastyrande viljan sjelfrådigt gör och låter; — i hvarje land med dylikt samhällsskick uppI stå i följd deraf äfven för representation, press och opposition helt nya pligter och förbindelser. Eller kan det vara representanten, tidningsutgifvaren, oppositionsmannen tillåtet att lätsa ignorera detta allenaregeringsoch syndabockssystem, att emot bättre vetande underhålla solket i den inbillningen att konstitutionen fortfarande utgör en sanning? Ingenting mindre. På den frågan ges blott ett svar, och det är ett ovilkorligt Nej. Icke mer för den offentlige mannen än i det enskilda lifvet kan det vara tillåtligt att bära falskt vittnesbörd. Ingen konventionell politisk lag förmår upphäfva samvetets bud, kan ursäkta, långt mindre ålägga veterlig osanning, lögn och bedrägeri. Den moraliska lagen är högre än all borgerlig ordning, och upphofvet, grunden och normen för denna. Om någonsin gäller här att man måste mer lyda Gud än menniskor. Någon absolution sör Ansvaringarne är härmed icke uttalad; långt derifränMän som för rang och lön låna sig till redskap och verktyg åt ett slikt system måste aflägsnas och förtjena att straffas. Men dervid får det ej stanna, dermed äro hvarken rättvisans eller det allmänna bästas fordringar uppfyllda; — så mycket mindre som ett bemödande, hvilket ej sträckte sig längre, ej syftade högre upp, nödvändigt skulle misslyckas och förfela sitt mål. Sanningen är högsta budordet. Det vore ett hån emot denna, ett gäckeri med samvete, moralisk och religiös lag, om folkrepresentanten och tidningsskrifvaren skulle inför folket pådikta syndabockarne ett inflytande på besluten, en delaktighet i dessa, hvilket de veta dem icke hafva, — om emot bättre insigt de skulle vända sig endast emot ansvaringarne, legda till rollen att blott bära hundhufvudet. Ar fråga allenast om det juridiska tillräknandet och ansvarigheten, så drabbas derutaf visserligen ensamt verktygen. Men det gifves ock något annat, oändligen vigtigare och verksammare, nemligen det moraliska tillräknandet, det moraliska ansvaret inför opinionen, och detta måste föras tillbaka till den ensamt verkande, till den Allenastyrande sjelf, och det helt öppet och rättfram, utan omsvep och fegt lismeri, passande trälar — icke frie män. När det egentliga skådespelet blifvit förflyttadt från scenen bakom kulisserna, så är det ock dit åskådarens blick måste riktas. Marionetterna intressera ej opinionen, endast machinisten med trådarne, som sätter dem i rörelse. AAniiiii GIN NA SORIN