Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1855, sida 2

har icke Skaparen nedlagt denna oro i vårt bröst på det att vi efteråt desto bättre må kunna förnimma själens frid genom kärleken? — Kanhända! svarade läkaren. Slut. En begrafning. Från Californien berättas följande: En af guldgräfvarne afled, och alldenstund i afseende på honom den ovanliga omständigheten inträffade, att han hade mycket anseende, beslöts att han skulle högtidligen begrafvas. En guldgräfvare i grannskapet, hvilken förut varit en väldig predikant i Förenta Staterna, anmodades att förrätta de vid likbegängelsen nödvändiga ceremonier. Sedan sällskapet vederbörligen plägat sig, begaf man sig till grafplatsen, som låg omkring hundrade steg från lägret. Så till vida gick allting godt och väl, men då talet vid grafven var otillbörligt långt, företogo sig några af guldgräfvarne till tidsfördrif att med fingrarne gräfva i den uppkastade lösa jorden. Till deras förvåning upptäckte de att den var guldhaltig, och det blef en mäkta stor rörelse bland den församlade menigheten. Då predikanten märkte detta, stannade han midt i griftetalet och sporde: Hvad ha ni der, gossar: — Guld! — Guld? — utbrast han — och som det tyckes, en mycket rik mina. — Begrafningen är slutad! — Det redan nedsänkta liket upptogs åter, samt begrofs på annat håll, och guldgräfvarne, med predikanten i spetsen, dröjde icke att ransaka den nya grufvan.